Dokumentär
Titel: Joyce Carol Oates – A body in the service of mind
Visas på: Bio
Medverkande: Joyce Carol Oates, Charles Gross, Stig Björkman
Regi: Stig Björkman
Speltid: 94 min
Betyg: 3
Stig Björkman träffade Joyce Carol Oates för första gången år 2000 när han intervjuade henne om "Blonde", som av många anses vara denna ofattbart produktiva författares mästerverk. Boken, som är en fri fantasi kring Norma Jeane Baker, mer känd som Marilyn Monroe, finns snart som påkostad Netflix-film.
Björkmans dokumentär har alltså bra tajming. Men det tog många år innan den amerikanska författaren gick med på att låta honom göra filmen. Björkmans dokumentär börjar där, i hans tjat som slutligen leder till att Oates ger med sig – med brasklappen att det kan vara svårt för en författare, som är van att gömma sig bakom språket, att kliva fram. Men det är inte första gången som Oates kommer fram från sitt gömställe. Svensk publik har kunnat se henne både i "Skavlan" och "Babel" och filmen bygger till stor del på arkivmaterial från olika intervjutillfällen. Till ännu större del bygger den på skådespelerskan Laura Derns uppläsningar ur Oates rika författarskap. På så vis förblir författaren till viss del gömd bakom sina ord.
Vi får se Joyce Carol Oates vid skrivbordet. Hon berättar att hon föredrar att skriva för hand. Hon berättar att "Alice i Underlandet" var den första stora läsupplevelsen. Ja, vad vill man egentligen veta om en författare? Vill man hitta henne finns hon i sina böcker, för att citera Oates. I relationen till den nu bortgångne maken Charlie skymtar dock en mer privat sida. När han börjar berätta om hur de träffades, avbryter Oates för att säga att det nog inte var en så bra idé att låta maken vara med; "han hittar ju bara på".
Det är paradoxalt när Oates i ett arkivklipp berättar att hon inte tror på att dela med sig av sina bekymmer och kallar samtal mellan människor för ett självbedrägeri. Det är paradoxalt eller kanske snarare symptomatiskt att en författare som genom sina böcker talar så mycket samtidigt kan vara så sluten. Att någon som har delat med sig av sådana enorma mängder språk (Oates har skrivit närmare hundra böcker) också vill behålla några ord för sig själv är högst förståeligt. Snarare än ett unikt porträtt är Stig Björkmans film först och främst en mycket generös introduktion till ett svåröverblickbart författarskap.