Han är å ena sidan framgångsrik entreprenör – grundare av ett helt koppel företag i en rad branscher. En man som överlevt en rad krascher men byggt något starkare ur spillrorna. Visionär, uppenbart briljant arbetsnarkoman, men kanske också hänsynslös alfahanne.
Å andra sidan är han socialist. Ärkeröd från början till slut. Kanske ännu mer vänster, i den gammaldags bemärkelsen att han vill förstatliga allmännyttig verksamhet och vända upp och ned på ekonomin.
Johan Ehrenberg är sommarboende i Katrineholm sedan länge och med sol- och vindelsparken Kullen strax utanför stan. Boken "Falska minnen" är en lunta lika tjock och fyrkantig som ETC-loggan som blivit ett framgångsrikt varumärke. När boken släpptes i höstas blev författarens dödliga cancer rubriker i riksmedier.
Texten är en fladdrande, nästan hallucinatorisk, exposé genom de senaste decenniernas svenska samhällsklimat. I korta stycken berättar Ehrenberg anekdoter från sitt outtröttliga tidningsskapande, går till rungande angrepp mot den politiska utvecklingen sedan 1980-talet, dyker in i finurliga och ibland naket självkritiska funderingar om stort och smått. Arg som ett bi, jo det måste han ju ha varit under ytan ända sedan tonåren då han började sabotera betygssystem och ge ut samhällsomstörtande journalistik – och det är han fortfarande. Men mildare har han av allt att döma blivit med åldern, och ett vemod vilar över hela texten.
Förenklat läser jag hans analys så här: Samhället har sytt in sig självt i en marknadsdoktrinär tvångströja. Först avreglerades ekonomin på 80-talet och sen gick Socialdemokraterna på idén om att nationalekonomisk självsvält var den enda räddningen. Detta gav en ond cirkel med världsledande privatiseringar och en i onödan eroderad välfärdsstat.
Ehrenberg besitter tveklöst en energi, en oräddhet och ett självförtroende stort som tio andra mäns. Jag får känslan att dessa egenskaper följer hand i hand med hans ideologiska särart, där han bekänner sig till en samhällsanalys som går på tvärs med de flestas. Ironiskt nog blev ett privat företagsimperium till slut socialistens framgång, och hans omstörtande tidningsprojekt gör i dag dagliga nyheter med hjälp av statligt presstöd. Jag hade gärna sett ännu mer självkritik. Mer om det uppenbart kniviga ämnet hur Ehrenbergs radikala syn på journalistik i praktiken går ihop med den redaktion som under hans högsta ledning gör en populär dagstidning.
Boken drar fram i krumsprång. För, som Ehrenberg själv lite hjärtskärande ekar om och om igen: Det finns ingen tid. Inte när leukocyterna i blodet ökar så snabbt vid mätningarna varannan månad. Så hans analys har fortsatt. Och landat i att kapitalismen förlorar mark, enbart direkt aktion på gräsrotsnivå kan rädda civilisationen undan klimatkrisen. Mon-ter-a sol-cel-ler lyder imperativet. I de sista kapitlen blir boken glödande. Författaren lever på lånad tid. Han stoltserar över den sköra nya dagstidning som han fick pantsätta lägenheten för. Tangenterna smattrar: Kapitalismen äter upp grenen den sitter på. Människan är gud. Mamma behandlades illa av farmor. Varför inte ETC-dagis, ETC-pension?
Den vars berättelse lever är inte borta.