Poesi
Ida Börjel
Omsorgslabyrinten
Albert Bonniers förlag
Nutidspoesin överraskar ibland. Tänk er en diktsamling som milt, rentav ömsint beskriver en konservators arbete med att bevara eller återställa värdefulla konstföremål. Som penslar fram frågorna om förstörelse och evighet, om värde, tid och förändring hos den konst som vi ser på museer och utställningar. Och ungefär lika finkänsligt som mårdpenseln gör i konservatorsateljén. Otänkbart? Nej, inte i Ida Börjels "Omsorgslabyrinten".
Magasinet eller arkivet är tidens koncentrat. Tro mig, jag vistas där nästan dagligen. Ingenstans är tidens hemska och irreversibla kraft lika tydligt, ingenstans vistas glömskan lika uppenbart som bakom minnets alla artefakter, ingenstans blir vi lika uppenbart tillfälligheter hos ett fenomen som vi inte förstår.
Ida Börjel skriver om sina ingrepp i tidens processer. Om vacker patina som plötsligt försvinner bort från ett förmodat 1700-talsverk som i själva verket var en 1800-talskopia. Och om ett arbete som alltid ligger steget efter nedbrytningen. Pappersfiber, fernissa och metaller. Flyktigast är skumgummi och plast, femtio år i stället för tusen.
Tanken att magasinets alla föremål räddas undan tiden är lika falsk som rörande. Likaså att dess ordning är enkel översikt. Den saken blir tydlig i det gigantiska arkivet över Carl Fredrik Hills teckningar. Men genom arbetet lär konservatorn känna konstnären: "genvägarna om de finns/ ligger i minnet hos dem/ som arbetar där".