Tajta Pilsner lyckas stundtals spela skjortan av The Hellacopters på "Femte vinylen – straight outta Rockholm".
Skiva
Diverse artister
Femte vinylen – straight outta Rockholm
Mats Andersson Communication
Det har skrivits spaltkilometer om Dud, Drag utan drog. Här kommer några centimeter till.
Det vore löjligt att låta bli. Relationen mellan föreningens 80-tal och purfärska ”Femte vinylen” är tät den kan bli. Utan Duds betydelse för dåtidens lokala musikliv – och Katrineholms livaktiga (men överromantiserade) ögonblick som rockhuvudstad – skulle denna retroplatta vara omöjlig.
Samtidigt är ”Dud-skiva” missvisande. Dagens kulturförening har inget att göra med elektriskt gitarrlarm, svettiga gigs i Dazzet eller rockskola. Den enda länken mellan då och nu, är några bleknande konsertaffischer och fyra LP-skivor som bara 50-plussare hört: ”Första vinylen”, ”Andra vinylen”, ”3:an” och ”Quattro”.
När Mats ”Bräcke” Andersson insåg att 2020 var Duds 40:e jubileumsår, fick han en idé. Här är den nu förverkligad: ”Femte vinylen”, en hommage till rockföreningen och alla dess en gång unga idealister. Ännu mer, förstås, en kärleksfull återblick på nya vågen ”straight outta Rockholm” 1980–1986.
Den svepte in i en tid då ”musik betydde P3 och lördagsnöje betydde mogendans på Folkets hus (inga blåjeans)”, som det står i pressreleasen. Motreaktionen var ofrånkomlig och hörs tydligt i alla dubbel-CD:ns spår.
Rakt genom ”Femte vinylen” löper en röd stubintråd, som brinner av både lust och längtan – till kärlek och uppror, gemenskap och röj, till en sfär fri från föräldrar och lärare, snutar och Svenssons.
Det är delvis sådant Andersson velat fånga upp. En känsla. En anda. En obändig entusiasm som inte kräver mer än tre ackord för att ställa allt på ända. Skit samma hur det låter. Att det låter är grejen.
Det förmedlar skivan utomordentligt. Presentationen är sämre. Ingen retroutgåva är komplett utan fet booklet, foton och liner notes. Vi vill ju veta mer! Vem är hon som sjunger så strålande i Unga Moderna? Vart tog Zabba Zizterz vägen? Hur många line-ups genomgick Træskets Brøder?
Zabba Zizterz, kören som såg till att Zabba Å Zlå knappt varken rymdes på scenen fysiskt eller volymmässigt.
Kanske rann tiden iväg. I stället för att skrapa ihop en ”best of” de gamla Dud-albumen, har Andersson lagt ner mycket tid på att gräva fram musik som tidigare bara existerat på gamla kassetter och rullband. Det är hedervärt.
En del av de 41 låtarna är inspelade i hemmastudior, andra är bandade live. Ett par nyinspelningar finns också, med Lydriket och Fuckföreningen.
En del bandnamn ringer mer välbekant i öronen. Horst & The Lions, som korsbefruktade power pop med dansband. Blodbusarna med sin ruffiga, alltid småkåta pubrock. Punkiga Maximilian Rythm Five. Pilsner, som med ”Maryland” spelar skjortan av The Hellacopters. Circus Dolorosa och deras lätt country-anstrukna pop.
Rythm&bluesrockiga Blodbusarna, här live på scenen i Östdals hage.
Här finns Wärst, som mycket väl kan nå kultstatus om dess musik någonsin släpps på Bandcamp. Här finns också en del nonsens och ett par band som, ärligt talat, var alldeles för gubbiga när det begav sig.
Men topparna ursäktar dalarna. Modsrockarna Almost, ett slags Kinks på 78-varv, är en njutning. Säreget lyriska Suggession med sin avantgardistiska post-punksynth sticker också ut.
Skojigast är att punkensemblen Zabba Å Zlå äntligen får göra skivdebut. Inför en vild publik slamrar de sig igenom dåtida ”hits” som ”Reagan reggae” och ”Flå KSK”. Det är rått, det är hjärtligt, det är precis så som medelålders nostalgiker minns sitt Rockholm: hellre än bra men på flera sätt livsavgörande.