Poesi
Marie Lundquist
Gå i svaromål med havet
Albert Bonniers förlag
Hur ska jag uttrycka omdömet gällande "Gå i svaromål med havet"? Som att Marie Lundquist återför dikten till sin egentliga uppgift, vilken är att få oss medvetna om allt outtalat och sant i språk och tillvaro? Att hennes språkliga hyperkänsla återskapar ordens väsentliga ärende och återupplivar själva lusten?
Så många meningslösa kortradingar jag har läst som kritiker. Dessa fåfänga försök av hundratals unga poeter att fånga essensen. Alla ord som har studsat mot ytan. Och så kommer 73-åriga Marie Lundquist och föder hoppet igen, med sitt fantastiska bildspråk och sin känsla för vändningen. Högst där uppe, när orden är på väg att gravitera och krascha, fångar hon dem och skildrar deras fall. I ett slags omvänd födelse minns hon allt som har betytt något, allt medan döden får fler och fler repliker.
Det hela sker med koncentration, precision och auktoritet. Det är som om själva urspråket för ordet. Vi är tillbaka i tiden innan missförstånden. Det är så Marie Lundquist diktsamlingar fungerar. De är omutliga och man glömmer inte deras röst. Hon skriver en tät, samtidigt böljande och musikalisk dikt.
Referenser sker i förbifarten, men lärdomen märks, inramad av ett stort allvar och klassisk skönhet. "Till sist finns bara smulor kvar av dig,/ svarta naglar i slutna konvolut. Och några/ meningar som hela tiden sparkar in nattens/ dörr, låter mina ord stå ensamma under en/ krypande linnea från ett skogrikt inre."