Med Homeros som utgångspunkt tar Kerstin Ekman med läsaren på en fantastisk resa. Den visar hur "lustlögnare" som Odysseus förfört och guidat henne genom liv och författarskap ända från det att hon som liten flicka i Katrineholm fick låna ruskigheter på bibliotekets vuxenavdelning med sin pappas lånekort. Därmed slapp hon barnbibliotekariens försök att truga på henne "Anne på Grönkulla".
Insprängda i texten är skickligt valda illustrationer, som den langobardiska järnkronan, uppbyggd med guld och ädla stenar på en järnring som påstås vara smidd av en av de spikar som fäste Jesus vid korset. Bilden beledsagar en text där Kerstin Ekman utgår från Eyvind Johnsons roman "Hans nådes tid" om 700-talets Europa och där hon bland annat belyser hur Johnson alltid låter nuet finnas med i sina historiska berättelser.
Kerstin Ekmans vitalitet är förkrossande. Men "Min bokvärld" börjar med hur hon 1965 befinner sig utslagen på sjukhus. Då anländer en bukett anemoner från hennes gode vän "Jappen" – helklassikern Carl Nylander. På en lapp hade han skrivit: "Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr." I mer än 50 år försökte Ekman hitta citatet i "Odyssén". Så plötsligt får hon ögonen på det, men i annan översättning än Jappens. Under tiden hon letar hinner hon läsa och läsa om de 24 sångerna om Odysseus äventyr många gånger. Och hela tiden öppnas nya rum för henne. "Läs om!" är också hennes återkommande uppmaning till läsaren. Inte minst för att minnet lurar oss.
Till aspirerande författare ger hon följande råd: Läs bra böcker! Till de läsvärda räknar hon inte August Strindbergs "Röda rummet" som hon dömer ut som elak och full av skamgrepp. Skrivarkurser är hon sval mot. För att inte tala om psykologer som försöker befria författare från Hin Håle. Fan behövs, anser hon, som en motvikt till menlösheten. Och för Guds skull släpp inte in någon i ditt manus, råder hon och tar Selma Lagerlöfs berättelse "Bannlyst" från 1918 som avskräckande exempel. Där tog Lagerlöf väninnorna Valborg Olander och Sophie Elkan som rådgivare – och de gjorde hackemat av en stark historia.
Tjocka och bra böcker är Kerstin Ekman favoriter. Men biblioteksboken "Kung Oidipus" som hon glömde på en bänk i Katrineholms stadspark där hon just hade kysst en pojke, var nog tämligen slankig, när den dyblöt lämnades in på biblioteket. Hon vågade aldrig låna om den.
Så blandar Kerstin Ekman personligt och litterärt och förvandlar det till lekfull ironi eller kraftfulla redskap för sina åsikter. "Gud, jag har inte tid med det här", tänker hon de oändliga timmar hon äter sig igenom Nobelfester. Och Kristdemokraternas grand old man Alf Svensson tar hon i örat när han fått för sig att hon har genomgått en abort och ångrat sig. Det har han nämligen läst i en av hennes böcker. Med skärpa ber hon sin läsare att hålla isär författaren och dennes verk.
Grundtonen i "Min bokvärld" är djupt allvarsam, bottnande i äkta humanism och i en samhörighet med naturen som bärs av insikten om att människan inte ostraffat bryter den heliga gyllene gren som myten talar om. I essäerna möter man en Kerstin Ekman som blir galen inför hån och trakasserier och som fångar röster om krigets vanvett i Tolstojs "Krig och Fred", i Herman Bangs "Tine" och i Elsa Morantes "Historien". Genom fiktionen skymtar Ukrainas verklighet.