Genom hela Kjell Espmarks sena diktande saknades en fast gräns mellan liv och död. De båda tillstånden ingick i samma spel, bytte repliker med varandra, såg sig som jämlikar. Minnet fick ingen passiv roll som tröstare eller slutsats. Minnet var tvärtom en aktiv agent, det kan ställas till svars, och ingen kan heller slippa ifrån det. Nu ges hans postuma dikter ut i volymen "Hemfärd till glömskan". På många sätt var Espmark en återvändare, en Orfeus som inte kunde låta bli att se tillbaka och finna allt fullt igenkännlig. Diktsamlingen följer på, och återknyter starkt till, den trilogi som blev Espmarks sista i livet: "Skapelsen", "Kvällens frihet" och "Återliv".
Kjell Espmarks poesi har en märklig förmåga att ta några steg över slutsekundernas koncentration och vidare in i det andra, över gränsen till det vi inte kan formulera helt tydligt. "Hemfärd till glömskan" fortsätter den tidsutforskning som blev hans avslutande huvudspår. Jaget står främst i de släktled av minnen som han beskriver. Men det är ett jag som varken är den förkättrade identiteten eller den enkla freudianismen. Inledningsvis citerar han, ganska polemiskt, sig själv från diktsamlingen "Återliv": "Den som envisas med en identitet/ får ta in sina jag med en trål/släpad genom historien." Espmarks jag realiseras i stället hos den andre, i den mänskliga speglingen. "När jag skriver i egen sak/ blir rösten besynnerligt opersonlig/ och orden får låg densitet./ 'Jag' blir verkligen en annan./ Först när jag lånar ut min röst,/ följer den in i den andre/ och ser med den andres ögon –/ är jag plötsligt mig själv."
Bland återtagningarna finns också referenser till de stora läsningar som har präglat Kjell Espmarks skrivande liv. De som ligger i "avskedets ljus" som han så vackert uttrycker det: Ekelöf, Eliot, Thoursie, Kafka och Mallarmé. Mest av allt honorerar han dock Dante och Bellman. Dante fanns där genom hela vandringen i Espmarks monumentalt missförstådda romansvit "Glömskans tid" (1987–1997). Bellman är däremot något av en överraskning, men så är det ju ofta med litterära frändskaper. Hos Bellman är det förening av lyrik, epik och drama som fascinerar Espmark. Några historiska snabbscener dyker också upp i samlingen; från den jämtländska härstamningen och skallmätningen av samer till pestutbrottet i Stockholm 1710 och de ihjälfrusna knektarna uppe på de jämtländska fjällen nyåret 1718/1719, när 2 300 karoliner, halva Armfeldts kår, dog under återtåget från Norge.
Kjell Espmark beskriver liv som summa och det ger en stark effekt eftersom läsaren vet att han inte längre närvarar. Hans dikt har alltid rört sig nära de historiska slutsatserna, ett faktum som ofta nog hotar att sluka de verkliga jagen. Det är ett ofrånkomligt arv där viljan alltid måste orsaka strid. Dikten har alltid blivit vacker av just denna ofrånkomlighet, av allt som är fallet och människans ständigt diagonala skär. Dikten följer honom in i ålderdomen, med förluster och återtag och med en fortsatt och avklarnad förtjusning: "Visst finns det en skymt av ett efterliv./ Men bara så länge/ någons minne håller en kvar/ anar man ännu det skymningsgrå ljuset./ Det är först när den sista förlorar/ minnet av ens vissnade drag/ man verkligen mister sitt ansikte./ Sällsamt nog känns glömskan trygg." Här finns förflutet och kommande, och så Espmarks dikt som den intensiva punkten där emellan.