Musik
Solyley Trio
Sofia Askeljung, mezzosopran, Ying-Hsiu Chen, piano och Lidija Radmilac, viola.
Kalkbro, Åkers Styckebruk
Kan man egentligen välja en mer dramatisk plats för en klassisk kammarkonsert med flera operaarior som bottenplatta?
Kalkbro naturreservat är en förtrollande plats med sitt kanjonliknande dagbrott, 40 meter brett och 80 meter långt. För att ta sig dit in går man genom ett smalt schakt med svala klippväggar. Granarna hänger uppe på stupkanten och ser ut att kunna trilla ner när som helst.
Dit in, i denna märkliga miljö med sitt mikroklimat och olika sällsynta växter, fraktade under lördagens morgon en pianofirma in ett piano som de sedan fick stämma på plats. Frampå eftermiddagen tog pianisten Ying-Hsiu Chen plats bakom detta piano och började klinka igång arian "Voi che sapete" ur Mozarts opera "Figaros bröllop" inför en publik av coronaanpassad storlek.
Under konsertens gång kunde man inte låta bli att svepa med blicken upp mot klippväggarna. Tage Danielsson filmade slutscenerna i "Äppelkriget" här i början av 70-talet och så återvände han i början av 80-talet för att filma en scen i "Ronja Rövardotter" i det smala schaktet på väg in i brottet.
Märkligt nog passar miljön också för konserter. Akustiken är påfallande god, när Sofia Askeljung drar på med rösten så slukas den inte av kalkbrottets väldighet, den stannar kvar hos oss i publiken. Det blir Mozart och flera hundra år av industrihistoria i ett svep.
Mozart avlöses av Händel och Bach och när barockarna är avverkade i första akten kommer fransmannen Saint-Saëns med ett stycke ur hans opera "Samson och Delilah", en av de få operor av honom som överlevt tidens elaka tänder. Saint-Saëns är annars känd för sina impressionistiska symfoniska dikter. Men här är det opera, en riktig kärlekssång med stumfilmskänsla, dramatiskt så det förslår. Askeljung sjunger bra men håller igen på dramatiska utspel i övrigt. Det gör emellertid inte violinisten Lidija Radmilac vars rörelser, uppsyn och fingerlätta spel lyfter konserten.
Händel avlöses av Gluck som byts till Rachmaninoffs "Vocalise" och här tänker man att det är dags för pianisten Ying-Hsiu Chen att äntligen briljera. Men det kommer aldrig. Hon jobbar och sliter med pianot. Det ser ut som tangenterna är gjorda av lera. Hon förblir relativt anonym under hela konserten, tyvärr. Inlånat piano i vildmarken är kanske lite too much.