"Europas mödrar" heter vetenskapsjournalisten Karin Bojs nya bok. På glasklart språk följer hon människans väg från Afrika till övriga världen. Hon visar hur DNA-tekniken har gett tidigare bespottad forskning rätt. Hon rasar över vår tids begapelse i vikingarna, som ägnade sig åt slavhandel, våldtäkt och trafficking. Hon pekar i stället på andra släktingar som människan borde fascineras över. Ur historiens mörker lyfter hon fram kvinnorna, till exempel "världens första moder", 20-åringen som har getts namnet Delia. Denna levde för 28 000 år sedan och dog antagligen av havandeskapsförgiftning kort innan hon skulle föda. Klädd i en mössa smyckad med 600 rödfärgade snäckskal hittades hon i en grotta i Italien.
Karin Bojs visar hur vår kunskap har förändrats genom ny teknik. Bara sedan 2015 har DNA-tekniken ritat om hela vår förhistoria. Stödjande sig på framför allt tre forskare, litauiskan Marija Gimbutas, amerikanskan Olga Soffer och svenskan Jenny Larsson, redogör Bojs för hur levnadsmönster, könsroller och språk har spritts och förändrats i Europa. Det skedde i tre vågor efter sista istiden.
Först spred sig jägarfolk norrut och lyckades överleva i södra Frankrike och norra Spanien. Därefter tog sig bondebefolkning från Anatolien i skutt efter skutt ut i Europa för cirka 8 000 år sedan. Sist kom herdar från Rysslands och Ukrainas stäpper för omkring 5 000 år sedan. Med dessa spreds de indoeuropeiska språken både till oss och till Indien. Karin Bojs skriver också om hur våra skinkmuskler, bäcken och hälsenor gjorde det möjligt för oss att vandra långt och hur våra kranier gav stort utrymme till våra lillhjärnor. Där sitter det som har att göra med musik, konst och så vidare. Denna kroppsliga utrustning, samt vår förmåga att bilda nätverk, har gjort att vi har erövrat jorden medan våra apsläktingar nästan har utrotats.
Att vi fick vårt nuvarande språk från stäppherdarna var Marija Gimbutas tes, avfärdad som flum under hennes livstid. Nu är den bevisad genom DNA-test. Tekniken gav henne också rätt i antagandet att invandrarna från stäpperna huvudsakligen var män. Med dem följde en krigisk och patriarkalisk kultur, olik den fredliga och mer kvinnofokuserade som dittills rått i Europa. Stödd på konstföremål och grottmålningar hävdade också Marija Gimbutas att gamla Europa haft kvinnliga gudar med Moder Jord som den viktigaste, vilket senare också har bevisats.
Olga Soffer och hennes medarbetare undersökte tusentals lerskärvor och hittade avtryck av mycket tidig textil. Jenny Larsson benade ut varför letterna ändrade sina manliga gudar till kvinnliga. De påverkades av grannarna, esterna. Dessa hör inte till den indoeuropeiska språkfamiljen utan till den finsk-ugriska, där samer, finnar, ungrare och en rad ryska småfolk hör hemma. Språket fick de österifrån med en fjärde invandringsvåg. Denna kulturs huvudgudar var kvinnor och på den vägen tog kvinnogudar sig över till Lettland.
Vår mångfasetterade förhistoria kan inte sammanfattas med benämningarna sten-, brons- och järnålder, anser Karin Bojs. Därför bör de bort. De utesluter alla andra tekniker som människan har utvecklat, till exempel kvinnors arbete med förgängliga material som textil. I "Europas mödrar", spännande som en thriller, låter Bojs också detta hittills osynliga få ta plats.