Författaren Alexander Ahndorils samlade produktion innan han blev ena halvan av pseudonymen Lars Kepler är en läsning som kräver tålamod. Några av hans romaner är som att ta del av en scenanvisning för pappfigurer ("Regissören", 2006). Andra har en gripande berättarton, de är oförställda och lika tragiska som djupmänskliga ("Om hjärtat är vidrigt", 1991). Debuten "Den äkta kvinnan" från 1989 är så frenetiskt ytputsad att man blir bländad och bestört, och kanske också lite ömsint åt själva omsorgen att inte lämna ett enda ogranskat ord åt slumpen. Alltid denna smarta uträkning. Språkbehandlingen är återkommande. Ett slags frenetisk övning hela tiden, en anspänning, som om hantverkaren hela tiden vill övertyga.
Alexander Ahndoril har fått kritik för sin metod att medvetet blanda fakta och fiktion och låta det ena försvara det andra. Ingmar Bergman agerade Ingmar Bergman i "Regissören" (som är Ahndorils kanske mest kända roman). Hela texten ropar INGMAR! så att läsaren riktigt känner hans väsen och skådar hans kropp, den som äter choklad, bråkar med pappan och dricker kaffe. Slutresultatet blir dock tveksamt. Djärvheten tar slut efter replikerna, intimiseringen klarar av förspelet men sällan fortsättningen. Samma problem existerar i "Diplomaten", där är det Hans Blix som agerar i jagform.
Författarens språk är koncentrerat och skarpskuret. Man kan uppskatta dess estetik och man kan störa sig på dialogens filmiska anpassning. Självklart är det konstlat, inga människor talar som i romaner. Men det stora problemet ligger i konflikten mellan romanernas etik och estetik. Det är också ett bekymmer när huvudpersonerna (exempelvis i "Lustresa", 2004) ibland börjar bete sig just som man förväntar sig att filmkaraktärer ska göra. När typecastingens standardiserade rutiner dekar ned fiktionens frihetsbehov.
Tidigare talades det ofta om Alexander Ahndorils gotiska representativitet, särskilt runt romanen "Jaromir" från 1995 som inleds med en färd till ett hemskt halländskt slott där doktor Gosse residerar över både ödsligheten och familjen. Hyllad när den kom för 30 år sedan, i dag övertydligt påpekande när den omsorgsfullt placerar ut sina ikoner och koder för utstuderad skräck och regisserad mystik. Den roman som verkligen tar fast i sinne och minne kom redan 1993 – "Den magiska disciplinen". Där fungerar den iskalla estetiken över texten som en förstärkarlins till ett rasande svartsjukedrama. Språket är kristallklart och just dess kyla gör det möjligt för berättelsen att hålla samman hela vägen ned genom misstankens och vansinnets helvetesvandring. Det högstämt litterära samspelar och lyfter ödestragedin.
Nu finns av oklar anledning hela Alexander Ahndorils produktion i tre bastanta volymer uppdelade i perioder: Den magiska, den berättande och den överskridande. Inte helt läsvänligt samlade i sitt motstånd och sin tyngd. Som sträckläsning kan de inte rekommenderas, som litteraturhistoriskt samlade verk anger de sin position och karaktäriserar en epok i litteraturen där individen – epokens grundmotiv – hanteras våldsamt av sina passioner och deras ständiga strid med ett vikande förnuft. Att förnuftet aldrig tillåts segra är givet i dekadensens namn. Det skulle dränera grundflödet för denna sekelslutslitteratur.