Poeten Lars NorĂ©n fick stiga Ă„t sidan för dramatikern â först efter hans död lyfts poesin nu fram i ljuset. I "Avgrunden av ljus â Poesi 1962â2016" kan man avlĂ€sa inte bara tiden och en mĂ€nniskas balansgĂ„ng mellan födelse och död, utan ocksĂ„ den utveckling som NorĂ©n genomgĂ„r innan han bryter med lyriken.
Sist presenteras dikter ur "Stoft", boken som kom 2016. DÄ hade Norén tigit som lyriker i 36 Är. Urvalet har litteraturvetaren och kritikern Mikael van Reis gjort. Han har ocksÄ skrivit förordet och avslutar boken med essÀn "MotsÀgelsens poesi", som öppnar ovÀrderliga ingÄngar till Noréns lyriska författarskap.
Lars Norén vÀgrade tala om böcker han redan skrivit, berÀttar Mikael van Reis. Detta tigande förefaller mig kunna vara en anledning till att tystnaden kring Noréns poesi blev sÄ kompakt. Vad man undrar över Àr om Norén underkÀnde den poesi han skrivit. OvedersÀgligt visar varje diktbok att han hela tiden blir en annan.
I sin essÀ visar van Reis hur Norén vidgar grÀnserna för vad man kan tillÄta sig att skriva i svensk poesi samt anvÀnder sig av nya formsprÄk i bok efter bok. Noréns dikter fÄngar mÀnniskan, balanserande pÄ den tunna trÄden mellan födelse och död. DÀr tvingas hon hÀnga med medan livet bit för bit förtÀr sig sjÀlv: "Jag vill inte vara hÀr...", skriver han. Norén lÀngtar till livets nakna ögonblick och vill vara fingrarna "som hÄller upp det nyfödda barnhuvudet/ mot skriket eller stillsamt och slarvigt död som Nelly Sachs."
Den unge NorĂ©n ville inte bli bedömd â men berömd. Kaxigt skrev han som 17-Ă„ring till Torsten Ekbom, redaktör för tidskriften "Rondo", att han var sĂ€ker pĂ„ att denne kunde fĂ„ honom publicerad om han bara ville. Utan att blinka skickade han pjĂ€ser till Dramaten och fick dem ögonaböj refuserade.
Skolan hoppade han av redan som 15-Ă„ring. Men han lĂ€ste som besatt och skrev och bad Olof Lagercrantz och Artur Lundkvist om stöd â och fick det. Ingmar Bergman var mer kallsinnig. Hemma var tonĂ„ringens mor döende i cancer. NĂ€r hon dog var han 20 Ă„r och hamnade pĂ„ mentalsjukhus med psykos. Modern skulle komma att fĂ€rga hans kvinnogestaltning. Allt detta redogör van Reis för. Han pĂ„visar ocksĂ„ hur tonĂ„ringen NorĂ©n börjar sitt författarskap som bedagad surrealist för att sĂ„ smĂ„ningom Ă„terfinnas bland avantgardisterna och tidsvittnena i svensk poesi. Motsatserna var bĂ€rande stilelement hos NorĂ©n.
Bokens dikter visar en jag-centrerad Lars Norén som ibland blir odrÀglig i sin bombastiska ordström dÀr lÀsefrukter frÄn nÀr och fjÀrran flyter upp. Men under utanverket finns nÄgot annat: en mÀnniska, som slÄss för att kÀnna nÀrvaro, som blöder inför den isande ondska som mÀnniska visar mÀnniska, men som slutligen tycks ha kommit till ro. Bokens sista dikt lyder: "Jag Àr vid det vackra/ slutet, början/ av musiken".
Norén ser de glömda, koncentrationslÀgrens offer och mentalsjukhusens intagna, och ger dem deras ansikten tillbaka. Och han vet att han sjÀlv Àr enda slussen tillbaka till verkligheten för sina döda förÀldrar. In pÄ bara skinnet vet han ocksÄ en annan sak; att levde det gjorde han ögonblicken dÄ han höll sitt barns hand i sin. Vilken förlust att denna skatt, som Noréns lyriska kvarlÄtenskap utgör, har legat i dunkel i de Ärtionden dÄ han var vÄr frÀmste dramatiker. MÄtte den nu stanna i ljuset.