Vad stark den är i sin avväpnande enkelhet, den allra sista, knallgula delen av Lars Noréns mastodontverk "En dramatikers dagbok". Den börjar den 3 oktober 2019 och slutar mitt i en mening den 20 december 2020. Häpen har Norén en knapp månad tidigare noterat att dagboken innehåller mer än 4 000 sidor och sagt: "Jag tvivlar på meningen med att fortsätta."
Den 26 januari 2021 dör han i covid-19, farsoten som präglade slutfasen av hans 76-åriga liv och bidrog till den ensamhet som slår emot en från hans dagboksblad.
Lars Noréns kärlek till sina barn finns manifesterad i hans författarskap. Nu, mitt i åldrandet, ser han dessa barn som enda skäl till att inte dö. Man dras in i hans förtvivlan när hans yngsta dotter, elvaåriga S, slutar vara en självklar del av hans vardag. Han har hämtat och lämnat henne, pratat med henne i telefon och skött om henne när hon sovit över hos honom och plötsligt är hon inte längre där.
Den sorg som Lars Norén ger uttryck för, där han utan att förstå varför dottern drar sig undan, längtar efter sin lilla flicka, blir näst intill outhärdlig för läsaren när han knyter sina förhoppningar till en ny lägenhet. Där ska S få största sovrummet och största balkongen och en hund. Och när hon har möblerat klart kan vem som helst av hennes kamrater sova över. Men ingen kommer att sova över i det där rummet. Och läsaren vet det.
Att dottern Nelly och hennes sambo Fredric är Lars Noréns livlina står fullkomligt klart och med dottern Linda tycks han prata dagligen. Men tro inte att familjen dominerar boken. Den är full av blixtrande iakttagelser, barnslig avundsjuka mot andra på svenska parnassen och fräna angrepp mot dem som Norén uppfattar som narcissistiska kulturfjantar. Dessutom innehåller den en liten ångestladdad förhoppning om att han ska få Nobelpriset i litteratur 2018–2019, efter att två kvinnliga kulturredaktörer har nämnt hans namn i samband med förhandsspekulationerna.
Göran Greider, Jens Liljestrand och Victor Malm hör till dem vars insatser utdöms som erbarmliga, vidriga eller fjantiga. Men Åsa Linderborg har han plötsligt fördrag med. Att P.O. Enquist och Kristina Lugn geniförklaras när de dör väcker alldeles tydligt Lars Noréns avundsjuka. Samtidigt hoppas han "att åsiktsposörer som Leif Zern får leva länge så att jag kan fortsätta att ge uttryck åt mina obehagskänslor".
Herregud vilken hård disciplin denne gamle olycklige man ålägger sig. Skrivpass hör dit och promenader, ibland 50 varv runt lägenheten, för att åldrandet och ledan inte ska uppsluka honom. Lägg därtill att han dagligen agerar som en rekorderlig husmor på 1930-talet; hänger ut täcke och kudde till vädring, skurar köksgolv, viker tvätt. Hela tiden medan han undrar vad det är som gör att han inte kan ge sig själv tillåtelse att göra ingenting.
Sitt sjukliga köpbegär, som gör att han samlar på sig kläder han inte behöver och inte vill ha, hör till det han slåss emot. Att Nelly har gett honom mer än 100 galgar saknar inte fog.
Projektet "En dramatikers dagbok" är nu slut. För den som orkar ta del av verket visar det vår tid genomlevd av en udda men likväl vanlig människa med samma sårbarhet och litenhet som vi alla bär på. Och visst är det trist att ingen längre finns som skulle komma på idén att skriva: "Kristina Lugn är död, förmodligen av tankspriddhet."