Konsert
Vem: Lars Winnerbäck.
Vad: "Neutronstjärnan"-turnén.
Var: Stiga sports arena, Eskilstuna.
På scenen: Lars Winnerbäck, Jerker Odelholm, Jonna Löfgren, Staffan Johansson, Carl Ekerstam, Sandra Widman, Mikaela Hansson.
Publik: 4059 (slutsålt).
Betyg: 4 av 5.
Kalla mig gärna naiv.
Kalla mig gärna enkel.
Kalla mig gärna lättpåverkad.
Men kalla mig inte för obevandrad i konsertsammanhang.
Jag har sett sjukt mycket konserter, privat och på jobb. Jag har lärt mig se skillnad på en arbetsmässigt duktig musiker som är bra på att få jobbet gjort – och en musiker som faktiskt njuter och är tacksam över att få stå på scenen. Över att få dela stunden med sin publik.
På Stiga sports arena vintern 2023 är Lars Winnerbäck en sådan artist.
Jag vet, för jag har sett honom flera gånger förr. Jag minns en spelning i Stockholm för 13 år sedan. Jag minns hur... Onärvarande han var.
Någonting har förändrats.
När jag ser Lars Winnerbäck uppträda inför en slutsåld Eskilstunapublik ser jag bara äkta känslor av tacksamhet och kärlek i hans ögon. Känslor som speglas i publiken. I mig.
Varför spelar det någon roll?
För att konserter, när de är som bäst, handlar om känslor. Att få dela en upplevelse. Något som är svårt om artisten på scenen är en solglasögonbeklädd och otillgänglig typ.
Under fredagskvällen är Lars Winnerbäck motsatsen till solglasögonbeklädd och otillgänglig.
Men inte från första stunden.
De första fem-sex låtarna känns koreograferade. Lite stela. Publikfavoriten "Åt samma håll" kommer ovanligt tidigt, precis efter en fartfylld "Det är visst någon som är tillbaka" i nytt format. Tekniskt sett grymt framförda. Men jag saknar känslan. Gnistan.
Som tur är behöver jag inte vänta särskilt länge innan denna gnista dyker upp. Någonting händer med energin på scenen när bandet drar igång "Tror jag hittar hem". Publiken är redan vaken – nu vaknar bandet. Den här balladen är vanligtvis långsam. Melankolisk. Lite deppig. Men här får den taket att lyfta
När "Elegi" kommer gråter jag. Det är sedan gammalt.
Ändå har jag sinnesnärvaro nog att notera att energin vid det här laget – typ tio låtar in – fortfarande då och då trillar ned några snäpp.
Under "Jag får liksom ingen ordning", denna megabanger som borde få vilken bandkonstellation som helst att tillsammans med publiken headbanga sönder (jag gör det vid min plats vid datorn), är det egentligen bara Jonna Löfgren som rockar så där riktigt besinningslöst. Faktum är att även publiken reagerar oväntat svalt på denna riviga hit.
Side note: Jonna Löfgren. Vilken fucking rockstjärna hon är.
Och på tal om rockstjärnor.
"Neutronstjärnan" produceras av Jocke Berg och Martin Sköld från Kent (den senare är faktiskt på plats på Stiga. Framme vid scenen smyger han runt med sin Leicakamera och fotar). Och på samma sätt som att alla låtarna på skivan givetvis bär tydliga spår av Kentalbum som "Jag är inte rädd för mörkret" och "Tigerdrottningen" har även flera äldre låtar under konserten stöpts i en ovanligt Kentig form. Piggt och passande. Däremot hör jag rykten innan konserten om att även ljusshowen ska innehålla tydliga blinkningar åt Kent. Men det kan jag inte se.
Ja, även om konserten då och då trampar vatten är den som helhet ändå stark, genuin och minnesvärd.
När Lars äntligen börjar sjunga om nyponbuskar, tandläkarväder och brudarna från Berga så sjunger liksom alla med.
Håren på mima armar reser sig. Folk håller om varandra. Varför är den så bra? Är det för att den handlar om oss alla? Det är iallafall här som den där stunden jag längtat efter äntligen kommer – när hela bandet enhetligt släpper på de sista bromsarna och tillåter sig själva att bara ösa, ösa, ösa.
Från den här punkten och framåt är de där trevande, inledande ögonblicken helt förlåtna.
Lasse och bandet levererar hit efter hit i makalöst bra tappning. Och även om Jocke Berg (givetvis) inte gästade Eskilstunakonserten så som Håkan gästade Göteborgskonserten så lämmar jag Stiga med en känsla av att ha upplevt något utöver det vanliga.
Något som – för att parafrasera en av "Neutronstjärnan"-hitsen – verkligen var bra.