Roman
Badort
Tove Folkesson och Hanna Folkesson
Norstedts
Borgholm på Öland har haft otur med sina gamla hotell och nöjeslokaler. Många storbränder har förött klassiska ställen. Tove och Hanna Folkessons roman "Badort" tar sin början med storbranden 1973 då gamla Restis brann ned till grunden. Därifrån berättas det bakåt om sommaren 1938 och ett kort intensivt kärleksmöte mellan två unga kvinnor, societetsflickan Ingrid och sockerbruksarbetaren Måna.
"Kärleken är stark som elden", står det i Höga visan. Det finns ett slags samhörighet mellan branden och kärlekshistorien. Men "Badort" är också en berättelse om två livsöden som skiljer sig åt diametralt. I varje fall på ytan. Egentligen är båda lika barskrapade. "Finns det en himmel är vi redan där", suckar Ingrids mamma. Men det är en himmel köpt på kredit. Ett lyckat resonemangsäktenskap ska rädda såväl Ingrid som hennes familj. I Borgholm ska hon sommaren 1938 förenas med sin fästman. Sådan är planen.
Samma sommar sätts allt på ända när Måna tar tåget från sockerbruket i Mörbylånga till Borgholm efter pappans svek och död i samma ögonblick, en tågresa som blir en berg- och dalbana mellan framgång och förkastelse, kärlek och ensamhet. I Borgholm snurrar tillvaron kring kungligheternas skabrösa fester, societetens koketterande, jazzmusikernas glädje och de bittra sockerbruksarbetarna.
"Badort" börjar som Ingrids berättelse men slutar som Månas. Hon är den som har överlevnadsinstinkten med sig från barndomen och som till sist fogar samman berättelsens båda årtal. Mötet mellan Ingrid och Måna väcker inte bara kärleken till liv, där mognar också insikten om konstens avgörande roll i deras liv.
Tove och Hanna Folkesson har alltså skrivit denna roman tillsammans. Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid. De sista pusselbitarna läggs på rätt plats med sagans hjälp.
Mot slutet konstaterar Måna att kärleken inte går att upprepa "inte med pensel, inte med penna, ens i toner". Jag vill ändå påstå att författarna har lyckats så väl man kan med att återberätta en kärlek som berör på djupet. Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.