Snacka om sommarstämning. Temperaturen var klart sjunkande från dagens svettdrivande 30 grader då Lisa Miskovsky äntrade scenen strax innan halv nio och caféets trädgård var i det närmaste fullsmockad med en publik rödmosig av både för mycket solsken och en del annat.
Miskovsky har egentligen allt som krävs för att bli en riktigt folkkär artist. En vänlig och jordnära framtoning där den norrländska dialekten får en att kapitulera fullständigt, hon är rolig, hon har en enastående sångröst med ett riktigt Agnetha Fältskog-vibrato som inte går av för hackor och hon är en otroligt bra liveartist. Och en ohyggligt begåvad låtskrivare.
Kompbandet bestod endast av två personer, Kalle Lundin på bas och keyboard samt Pelle Ekerstam på gitarr, men de fyllde upp instrumenteringen föredömligt. Konserten bestod av 15 låtar med en paus på en kvart redan efter sex låtar. Miskovsky drygade däremellan ut showen med frikostiga mellansnack där hon berättade om allt från melloäventyret 2012, där hon distanserat och roligt redogjorde för alfahannar som Thorsten Flinck och Björn Ranelid, till hennes 96-åriga granne Tore hemma i Umeå som nyligen fått hemtjänst. Miskovsky är en överraskande god berättare och hade inga problem att hålla publiken fängslad.
Fokus i fredagens konsert låg annars på de lugnare låtarna i stället för de rockiga. Men när Lisa Miskovsky tar ton så svänger det alltid, den saken är säker. Bäst av de lite nyare låtarna var ”Home”, om en bitterljuv nattlig promenad genom Stockholm, som bars upp av ett luftigt, nästan svalkande komp. Mycket bra. Supertramps gamla ”Give a Little Bit” fick många i publiken att nicka gillande. En hälsning till Eskilstuna kom med Jocke Berg-skrivna ”Acceptable Losses” och det fina Abba-vibratot hittade återigen fram i ”Take Me By the Hand”. Sist innan extranumren kom en av Miskovskys genombrottshittar ”Lady Stardust”, finstämt framförd inför en svalnande publik.
Extranumren var två stycken, den tidiga ”Driving One of Your Cars” från debutplattan och så, lite överraskande, Springsteen-covern ”Dancing in the Dark” i ett sävligt tempo som skvallrade om en rädsla att hetsa upp hopen inför den oundvikliga avslutningen.
Slutresultatet blev en makalöst stringent framförd show. Men de ösiga låtarna, exempelvis från tiden för plattan ”Violent Sky” 2011, kunde gärna ha fått vara fler. För Lisa Miskovsky är en artist som mycket väl skulle kunna få hela Mary’s att stå upp till det bittra slutet. Men så blev det inte den här varma sommarkvällen.