Poesi
Louise Glück
Vinterrecept från kollektivet
Övers. Jonas Brun och Stewe Claeson
Rámus förlag
"Vinterrecept från kollektivet" är en mycket vänlig diktsamling, långsam och välvillig i tonen. En del av de 15 dikterna har episka drag, vill berätta på det där gamla sättet, med utförliga detaljer som man gärna tror på, men som den rationelle skulle ha avstått från. Det är väldigt fint, det är humanism i själva tillvägagångssättet. Jag tänker ofta på Wisława Szymborska under läsningen, det är samma trygghet.
Men vänlighet är inte detsamma som menlöshet, lejonklon syns i just detaljerna och i oerhörda konstateranden: "Boken innehåller bara/ recept för vintern, när livet är hårt. Om våren/ kan vem som helst laga en god måltid." Louise Glück talar alltid klarspråk och då befinner man sig bortom gott och ont.
Här blir med andra ord det meningsfulla formulerat, insikter som faller ut när livet har blivit långt och avklarnat eller vad nu tillståndet efter illusionerna ska kallas: "Det är längesen jag föddes./ Det finns ingen kvar längre/ som minns mig som riktigt liten./ Var jag ett snällt barn? Eller/ krångligt? Det är bara i mitt huvud/ som den diskussionen/ fortfarande pågår."
Det är den slags erfarenhet som många kan dra när åren har blivit många, förundran över att ha blivit gammal men med barnet fortsatt verksamt inne i huvudet. Hon gör så där, tar fram det helt vardagliga och visar hur underligt det egentligen är, hur märkligt det är att livet uppför sina små och stora dramer. Stora upplevelser måste inte alltid hämtas på Louvren. Samtidigt har Louise Glück ett bildspråk som är så vackert att hjärtat slår extraslag: "Livet, sa min syster,/ är som en fackla som överlämnas/ från kroppen till själen./ Trist nog, fortsatte hon, är själen/ inte där för att ta emot den."
Systern är en återkommande gestalt, på väg mot skuggorna, men levande i minnet. Hon minns henne vemodigt och emellanåt med djup sorg: "Insikt, sa min syster./ Nu är den här./ Men svår att se i mörker."
I en avslutande del finns en intressant korrespondens mellan de två översättarna Jonas Brun och Stewe Claeson. Vad ser man i övergången mellan språken, hur vill språken gå fram, finns det ett uttryck som är bortom det skrivna? Det är en fin brevväxling, och ämnesrik nog för en egen bok någon gång.