LYRIK

"Osebol – en föreställning om en by"

Marit Kapla, författare

Martin Hederos, musiker

Biografbaren, Eskilstuna

Eskilstunas meste nöjesarrangör bokade upp och prickade in en litteraturpristagare långt innan Augustpriset var avgjort - och det är fullsatt i källaren när författaren Marit Kapla reciterar ur sin bok där de 42 invånarna i Osebol berättar hur landet ligger i en liten värmländsk by i slutet av 2010-talet.

Martin Hederos ackompanjerar på piano och det är märkligt att höra ett vardagsspråk man så väl känner igen - men aldrig ens reflekterat över att det skulle kunna förvandlas till lyrik. Eller än mindre ta sig in i de litterära salongerna. 

Det handlar om spånskivor, reservdelar och hyvlar, om skepsisen mot inflyttarna som bildat kollektiv, om kärleken till ett landskap och funderingar över om det kanske med ålderns rätt ändå inte är dags att flytta in till en lägenhet i Torsby. Också undersköterskans redogörelse för hur hon jobbar med demensproblematik blir till en betraktelse över den glesbygd som sakta hamnat i skuggan, om åldringarna som hellre vill att hon ska dricka kaffe än ta tvätten. ”Livsgnuttan” är viktigare än de praktiska bestyren.

”Mitt liv har varit som Värmland. Berg och dalar” säger Åke, född 46, när han funderar över åren som gått. En annan röst prickar in säsongen med:  ”Det var innan älgjakten när Vintergatan var som en stjärnbarriär”.

Här finns de som andas ursäkt för att de inte flyttat någon annanstans, men också polacken som kommit för att arbeta och tycker det är si och så med den svenska arbetsmoralen. Och kyrkvärden som tycker synd om prästen som fått åka så långt för att förrätta – ett mässfall.

Martin Hederos pianospel följer och fyller ut, men när hon som tagit på sig ansvar för ensamkommande flyktingbarn beskriver hopplösheten i att aldrig få besked: ”får jag stanna eller måste jag ge mig av”- då tar han fram fiolen. Och det kvidande vemodet i taglet mot strängarna ger både folkmusiken och livet i vakuum ytterligare en dimension.

Marit Kaplas metod, en väv av röster som sammantaget beskriver ett tillstånd, har använts av bland andra Nobelpristagaren Svetlana Alexievich om kvinnorna som stred i Röda armén och Studs Terkel om Chicago under depressionen. Men ingen hade väl tidigare tänkt tanken på att den också skulle kunna appliceras på, och så väl fånga in, svensk avfolkningsproblematik. Och dessutom bli till lyrik som är både smärtsam och härlig att lyssna till.