Vems är skulden när föräldrar dödar sitt barn?

Majgull Axelssons nya bok "Svalors flykt" är inspirerad av Lilla hjärtat-fallet. Romanen är ett gripande inlägg i debatten om barns bästa och föräldrars rättigheter.

"Svalors flykt" är Majgull Axelssons tolfte roman efter den skönlitterära debuten 1994 med "Långt borta från Nifelheim". Senast gav hon 2020 ut romanen "Inställd resa till Sabarmati".

"Svalors flykt" är Majgull Axelssons tolfte roman efter den skönlitterära debuten 1994 med "Långt borta från Nifelheim". Senast gav hon 2020 ut romanen "Inställd resa till Sabarmati".

Foto: Jessica Gow/TT

Recension2023-05-05 11:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Majgull Axelsson

Svalors flykt

Norstedts

I centrum står två kvinnor; psykologen Christel, som egentligen borde leva pensionärsliv men som i stället har tagit ett långtidsvikariat, och så Zadie Moonbeam. Zadie är kolsvart och taggig i såväl klädsel som uppsyn när hon en dag sitter i Christels väntrum. Hon är bara 17 år, men har redan sett mer våld och misär än de flesta. Trasig och tuffskygg gör hon genast klart att den enda orsaken till att hon alls går till Christel ("psykologen") är att socialtjänsten kräver det för att ge henne det hon så hett önskar sig: en egen lägenhet.

Bakom sig har Zadie år efter år av olika fosterhem och jourfamiljer, varvade med vistelser hos föräldrarna som missbrukar, slår och förnedrar. Men det som har hänt Zadie själv är inte det värsta. Det värsta är det som föräldrarna gjorde mot hennes lillebror Mio.

"Svalors flykt" anknyter tydligt till tragedin med Lilla hjärtat, treåringen Esmeralda som dödades av sina biologiska föräldrar i Norrköping för några år sedan. Men även till den aktuella debatten om hur barns bästa så ofta får stå tillbaka för föräldrarnas "rättigheter”. Nu senast var det åttaåriga pojken Tintin i Luleå som mördades av sin pappa. Så vems är egentligen ansvaret? Socialtjänsten får ofta klä skott, med rätta. Men Majgull Axelssons bild av jourhemsmamman Malin och soctanten Dagmar är berömvärt nyanserad. Zadie kan först tyckas övertydlig som hårdingarnas hårding. Men det går över.

Från början tycks Christel och Zadie just inte ha något gemensamt. Men Zadies dröm om ett eget hem, en etta i Hageby i Norrköping, blir något som för dem samman. För Christel har själv en gång som ung bott i en etta i Hageby – en inte alltigenom lycklig tid. Något annat som snart gör det omöjligt för Christel att behålla sin professionella distans till Zadie är det faktum att Christel har diagnostiserats med Parkinsons sjukdom. När hon tänker på "Elake herr P" är det med viss raljans. Men egentligen är hon livrädd – för sjukdomen, för att bli gammal och hjälplös.

Zadie och Christel växer till ett omaka par som får mötas och finnas för varandra, båda på väg in i nya faser av livet. Det är trovärdigt och starkt gripande. Majgull Axelsson är som alltid både lättläst och angelägen. Nu, i tider av kris och ekonomiska neddragningar, är hennes röst viktigare än någonsin.