Roman
Marit Furn
Den förste
Albert Bonniers förlag
Det är länge sedan den respektlöse rockkritikern, kulturskribenten och dramaförfattaren Erik Gustafsson kallades för "Den unge ångvälten" eller "Det friska tillskottet". En sorglig julafton sitter han, som tidigare inbjudits till en strid ström av mingel och festligheter, ensam på en kvarterskrog i Stockholm. Snön singlar ned utanför fönstren och hans enda sällskap, förutom pommes och bea, är en tragisk trubadur. När denne sjunger raden "världen brinner utan mig" får det Erik att med gråten i halsen svälja och svälja igen. Snart har han bestämt sig för att flytta bort från allt, eller rättare sagt till en knuttimrad gård i Dalarna.
Marit Furn spinner ett nät med sin spänstiga, lätt expressionistiska stil, där något hela tiden lurar mellan raderna. Ett nät som läsaren snart fastnar i och som det är svårt att lösgöra sig ur. Med återkommande citat ur Machiavellis klassiker "Fursten" formas en dråplig, rapp och inte minst underhållande berättelse.
Erik involveras i Kyrkbyns teaterförening och bestämmer sig för att försöka ta över verksamheten från den impopuläre Ture. Dramat som ska sättas upp handlar om Gustav Vasa. Och vem passar väl bättre att spela huvudrollen än han själv, resonerar den rödlätte Erik som dessutom drabbas av tandvärk.
Men ska Erik som inflyttad stockholmare lyckas behålla greppet om de bråkiga dalmasarna? Och förtjänar verkligen hans ambitioner (som i slutänden mest handlar om att skaffa sig egna fördelar) folkets kärlek? Eriks intima relation till den lokala bagerskan Margit (med muskler som är mjuka och runda men med ögon svarta som en vargs) antyder motsatsen.
Marit Furns ton, stil och sätt att berätta får en strid ström av andra författarnamn att passera framför hornhinnan. Utan att förneka Furns egenart kommer jag att tänka på Matias Faldbakken, Nina Lykke, Klas Östergren och inte minst Lars Molin. På håll skymtar tidens stora frågor: nationalismen, diskussionen om vad som egentligen är ont och gott, relationen mellan folket och härskarna. Alltihop finns där som åskmoln mullrande på håll, men inte så nära att de fångar hela uppmärksamheten eller stör underhållningen. Någon gång blir romanen lite fluffig men det är lätt att förföras av en skröna som både får en att fnissa, tänka till och hungrigt slicka fingertopparna för att vända till nästa sida.