Drama
Titel: En liten bokhandel i Paris
Visas på: Bio
I rollerna: Bérénice Bejo, Matilda De Angelis, Sergio Castellitto
Regi: Sergio Castellitto
Speltid: 89 min
Betyg: 2
I inledningen öppnar sig en röd ridå och vi möter en typisk Parisidyll. Här driver Vincenzo (Sergio Castellitto som också har regisserat) en bokhandel. På övervåningen lever hans rullstolsburna tonårsdotter Albertine (Matilda De Angelis). Hon är dessutom stum efter ett mystiskt trauma.
Rakt över gatan finns en experimentteater. En dag störtar en av skådespelarna in i butiken. Yolande (Bérénice Bejo) är förtvivlad för hennes lilla hund är försvunnen. Hon sveper inte bara med sig böcker från hyllorna i sin känslostorm. Hon väcker också Vincenzos motvilliga intresse.
Alltsedan Hugh Grant sålde reselektyr till Julia Roberts i "Notting Hill" (1999) har boklådor varit skådeplats för åtskilliga romantiska förvecklingar på vita duken. Här finns fina tillfällen att citera från världslitteraturen då huvudpersonerna försöker närma sig varandra. De kan också trösta sig i böckernas värld.
Filmens svenska titel är förresten till förvillelse lik en bästsäljande romans, men den har ingenting med Nina Georges bok "Den lilla bokhandeln i Paris" att göra. Och staden Paris har mer rollen av kuliss.
Det vilar ett vemod över handlingen. Vincenzo säljer inte många böcker. Dotterns öde vilar tungt på hans axlar. Yolande får ligga i för att alls få med Vincenzo på äventyr utanför hans lilla avgränsade värld. I drömska sekvenser får vi följa Albertine före hennes olycka och en återkommande metafor är ett frysande piggsvin – som skadar sig när den söker värme hos ett annat piggsvin.
Filmen bygger på filmmakaren Ettore Scolas sista manus som han själv inte hann filma innan han 2016 gick bort. Kanske hade han tänkt slipa lite mer på det. I originella filmer som "Vi som älskade varann så mycket", "En alldeles särskild dag" och "Kärlekspassionen" har Scola berättat om särlingar, trauman och kärlek så att det verkligen känns. Men hans vän Sergio Castellittos tolkning av manuset når inte riktigt hjärtat. Handlingen berättas ryckigt och här finns ett svallande överspel. Det blir påfrestande även om det överteatrala får sin poäng mot slutet, strax innan den röda ridån faller. Som om det hela "bara" har varit teater – ett mellanmänskligt spel med andra lager under sig än vad vi har kunnat se.