Roman
Spindelbjörken
Pär Hansson
Norstedts
Det tar inte många sidor, eller snarare meningar, in i Pär Hanssons roman "Spindelbjörken" innan det stora vemodet rullar in, för att citera sångerskan Monica Törnell. Hon som sjunger så träffande om det norrländska tungsinnet, det där mörkret, som många av oss norrlänningar allt för väl känner igen. Så även bokens huvudpersonen Joel.
Redan som barn finns det där, tungsinnet. Den starka pendlingen mellan ljus och mörker. Mellan Pingstkyrkan och skogen, mellan den kristna kompisen Isak och den betydligt stökigare Kim.
Nej, livet är inte lätt för pojken Joel. Inte heller för den vuxne mannen, som i bokens inledning är på väg mot hemtrakterna i Västerbotten, tillsammans med sin familj, och som redan på tåget drabbas av de tunga barndomsminnena.
Joel är ett utsatt barn. Inte för att familjen är dysfunktionell på annat sätt än att föräldrarna är frånvarande på det sätt som 1980-talets föräldrar ofta var. Men det skapar en grund av ensamhet och ett utanförskap där Joel drabbas av mobbning och skevande vänskaper som trycker ned honom. Den ena vännen med hot om helvetet och den andra i ett regelrätt utnyttjande som Joel har svårt att säga nej till, i brist på andra alternativ.
Den enda riktiga närhet som Joel har är med grannens får, som han förtroendefullt samtalar med när de inte forcerar stängslet och rymmer vill säga. På samma sätt som Joel till slut också bryter sig fri. I alla fall fysiskt även om de psykologiska hindren och barndomen fortfarande präglar honom.
Joel är en solitär, en ensam vandrare genom livet, oavsett följe. Just den känslan är så stark och genomsyrande att det tränger ut i varje stavelse. Inte minst i barndomsskildringen. Men här finns också, liksom hos oss alla, en längtan efter att vara unik, som när Joel krossar fingret och blir gipsad, något som han bär med stolthet och som ett bevis på att han har varit med om något viktigt. Att han är något utöver det vanliga.
Efter ett flertal prisade diktsamlingar är "Spindelbjörken" Pär Hanssons första roman – och det är en stark debut, om än rätt vinglig, då han inte till fullo behärskar formen. Det gör att berättelsen emellanåt tappar laddning och driv. I sin helhet är ändå romanen till stora delar en välformulerad och drabbande berättelse, som med Hanssons mycket inkännande röst talar om det som vi brukar kalla själens obotliga ensamhet.