Under arbetet med föreställningen har hon samtalat med kvinnor som levt i relationer präglade av psykiskt och fysiskt våld.
MUSIK
Salt i såret - livet efter våld
Röst, elektronik och konstnärlig ledning: Anne Pajunen.
Musik: Anette Kumlin på oboe d'amore
Scen: Multeum, Strängnäs
Produktion: Scenkonst Sörmland
Det kan också liknas vid att mycket försiktigt ta sig fram på en Via Dolorosa – smärtans väg – inom hemmets fyra väggar. Ett felsteg och helvetet brakar lös.
Sådana associationer dyker upp när Anne Pajunen framför sitt verk "Salt i såret - livet efter våld", specialskrivet för Scenkonst Sörmland och Strängnäs kommun.
– Och då ska ni ändå veta att verkligheten i de flesta fall är mycket värre än det vi visar nu ikväll, säger Anne Pajunen inledningsvis.
Under arbetet med föreställningen har hon samtalat med kvinnor som levt i relationer präglade av psykiskt och fysiskt våld. De har berättat om hur deras liv påverkats och fortsätter att påverkas långt efter att relationen avslutats. Det dåliga sjävförtroendet, den ständiga rädslan som inte vill släppa, den förlorade tilliten till andra. Och så förstås det rent fysiska: smärtor, ärr, blåmärken efter knytnävsslagslag och strypgrepp.
Det senaste året har Anne Pajunen, tonsättare, sångare och performance-artist inom ramen för ett musikresidens hos Scenkonst Sörmland skapat platsspecifika verk runt om i regionen. Den övergripande titeln för hela projektet är "SALT: variationer i Sörmland" och syftar på salt som i tårar och salt som något livsnödvändigt.
Tidigare under residensen har hon bland annat gjort "Åminnelser" i Trosa, "Sova med sorg – saltet på kudden" i Nyköping, "Kaffetårar för sorg och saknad" i Eskilstuna.
Det stycke som Anne Pajunen arbetat fram i Strängnäs är det sjunde i ordningen och har gjorts i samarbete med bland annat kommunens socialkontor och framförts som en del i "En vecka fri från våld" ett initiativ som stöds av Sveriges kommuner, regioner, länsstyrelser och Jämställdhetsmyndigheten.
I en obehaglig scen i "Salt i såret - livet efter våld" visas en del av misshandeln upp på en dockan – Anne Pajunen kastar omkull, sparkar och pucklar på så att det isar sig utmed ryggraden. I ett annat parti av den halvtimmeslånga förreställningen sjunger hon sorgset, liksom fängslad i en bur – eller möjligen från den plats där alla borde få känna sig trygga, alltså i det egna hemmet.
Det är svart, starkt och en knytnäve rakt i solar plexus.