När Mustasch äntrar en scen är det med en sällsynt självklarhet. Jag har sett dem överträffa samtliga bokningar på jättefestivaler, utan att ens verka anstränga sig. Som om de just klivit upp, gjort sig i ordning och ätit frukost. Ny dag på jobbet. Dags att spela löjligt bra hårdrock och bara krossa allt.
Skönt då att de inte spar på krutet denna kväll. Maffiga ljus och skärmar gör sitt för att bygga upp arenarock-vibben. När de sedam inleder med mäktiga ”Imperial March” från Star Wars-filmerna glädjeskrattar jag. Samtidigt säger det något om bandet: Det låter stort och tufft, men det görs med en humoristisk underton.
Den humorn saknar sällan svärta. Som en återkommande gäst i Mustaschs värld har jag lärt känna bandets drivkrafter. Här finns smärta, illvilja, massvis med ångest. Just därför tog det så hårt när senaste given "Testosterone" lämnade mig så likgiltig. Den gjorde knappt någonting för mig. När de nya spåren får rymmas bland alla hits lyfts de något – nu kan jag förstå vad som gett dem goda recensioner från både fans och kritiker. Samtidigt har de en gedigen låtskatt att plocka ifrån. Fjolårets ”Thank You For The Demon” är precis det säregna vemod vi lärt oss att älska. Titelspåret från nya plattan för tankarna till Muse på bästa tänkbara sätt. ”Black City” har fortfarande ett löjligt bra groove och Bring me Everyone” är fortfarande lika mäktig och giftigt bitter. Allt ramas in av en massiv ljudbild.
Men det går inte att prata Mustasch utan att gå in på showen. På ytan kan de se ut som några halvgubbar i bredbenta poser, utan något som egentligen sticker ut. Men när bandet tar sig tid att glänsa så märks det precis hur rutinerade, och passionerade, de är. När ljudsystemet krånglar bjuder de upp till publiksång, drar spontana skämt, eller jammar. Mitt i en låt kliver sångaren Ralf Gyllenhammar av scenen och tar en promenad runt lokalen. De vägrar ha tråkigt, så publiken rycks med.
Deras tveklöst järvaste drag är att låta Yara's Song vara extranummer. Låten är tillägnad Yara Allnajjar, den åttaåriga flicka som mördades vid Valborgsmässoafton förra året. När refrängen kommer, och Ralf Gyllenhammar vrålar att han inte förstår människans inre mörker, syns det genuin smärta i hans ansikte. Det blir en påminnelse om det egna ansvaret, och en viktig dos allvar. Därefter följer några mer lättsamma spår, men när jag själv börjar känna energin dala hörs vrålet från publiken bakom mig. Mustasch är fortfarande att räkna med.