Nils-Åke Hasselmark debuterade som poet redan 1957, vid 23 års ålder. Sedan dess har han utkommit med 17 diktsamlingar, två till tre per decennium ungefär, i en jämn ström av stillsam, exakt naturlyrik. Att Norstedts fortsätter att vårda hans författarskap i dess sjunde årtionde är bara det en sak att känna tacksamhet för; en annan är att han har behållit sin skärpa, sin klarhet, upp i den övre åttioårsåldern.
Men varför inte? Dikterna i den nya diktsamlingen, "Fåradingar", präglas av erfarenhetens väldiga förstånd. Nils-Åke Hasselmark skriver suggestivt, måleriskt men aldrig undflyende eller främmande. Det finns ett hem i hans språk som ständigt öppnar sin dörr mot läsaren, som i sina få rader – sällan fler än tio per namnlös dikt – omfattar enkla motiv, men alltid är riktade mot ett djup mitt i det kortfattade.
Trots att Nils-Åke Hasselmark sedan en tid tillbaka lämnat Arholma i Stockholms norra skärgård för innerstaden är havet den tydligaste referenspunkten. Ibland skymtar en ekologisk kritik, det hav vars liv håller på att försvinna, ibland är själva havet den plats som väntar, ett rike att återvända till i livets slut. Slutet finns insprängt som en dröm, ibland bara antydd, som någonting gåtfullt som slår författaren följe:
Aningen om döden slamrar bara
skrämmande och ogenomträngligt
tröttheten att leva förbryllar alltid
Det orena gamla badrumsglaset
speglar livets förvånade ögon
Hantverket är som alltid hos Nils-Åke Hasselmark utsökt, alldeles precist. Enkelheten står ständigt i samspel med de små vändningar som gör dikten till en gåta, bortvänd från ett tydligt motiv men på samma gång öppen och klar. Med tiden har han blivit alltmer av en mystiker, tänker jag, omgiven av besjälade ting och företrädesvis på armlängds avstånd från människornas värld. Här finns en djupare kritik, anar man, av tidens tandlöshet, obetänksamhet. Det måste för honom, som sett ett halvt sekel förflyta i sina dikter, verka särskilt oroväckande när tillvaron blir alltmer främmande: "Att tänka – fastän hus och filosofer/ ruttnar och töms på sina värdelösa liv". Bara här och där glimmar ett minne till, en pappa som "svänger i den glatta tråden/ genom söndagen behagligt i fyllan/ på väg utan sin viktigaste stärkkrage/ med hatten på sned in till stan/ och sömmerskorna", eller hos den diktare som efter en sista öl vandrar längs huvudstadens gator, "genom riksdagarnas puts/ och av spegling allom". Sådana ögonblicksbilder står ändå i kontrast mot den väldiga förundran inför det liv som varit, som är, och vars motståndskraft lyser igenom de mörkare motiven. Hasselmark leker med dessa nyanser på ett vis som är oerhört elegant:
Förtvivla inte – natten märker
när du blivit en bättre människa
som bligar på ljusets retsamma
låga i din egen halvmörka själ
Att dessa dikter kan få rymmas tillsammans inom det blå band som omger det är ingenting annat än en gåva till vårt språk. Ingenting mer än så här behöver uttryckas för att tillvarata den enskildes förnimmelse av världen. Jag vet inte om dessa dikter kommer att bli särskilt vällästa, troligtvis inte, men de reser sig ändå som ett väldigt minnesmärke över Nils-Åke Hasselmarks långa, trogna gärning i lyrikens tjänst. Ett författarskap, får vi hoppas, som fortsätter in i ett åttonde och ett nionde decennium – hans skärpa tycks som sagt bara tillta.