"Det är viktigt att komma ihåg att de orden skrevs för örat och inte för ögat." I ett avsnitt av essäsamlingen "Låtskrivarkonsten" diskuterar Bob Dylan låttextens särprägel, och exemplifierar med den enkla och repetitiva, men rytmiska texten till Santanas "Black magic woman". Dylans egna låttexter tål visserligen trycksvärta bättre än många andras, vilket inte minst Nobelpriset i litteratur torde vara ett bevis på. Lite desperat framstår det ändå att man vid lanseringen av "Låtskrivarkonsten" – bestående av 66 korta texter om valda låtar ur populärmusikhistorien – gör en poäng av att det är hans första bok sedan priset. Inget ont om Dylans bokprojekt, men de har ganska lite att göra med hans enastående musiklyrik.
Snarare än en fortsättning på det författarskap som tidigare har resulterat i diktsamlingen "Tarantula" och självbiografin "Memoarer, del 1", bör man betrakta "Låtskrivarkonsten" i ljuset av "Theme time radio hour" – det radioprogram som Bob Dylan var värd för under några år i slutet av 00-talet. Liksom i de radiobaserade kåserierna kommer den nya boken som bäst till sin rätt i humoristiska utvikningar om allt ifrån gråtande sångare till nyckelsymbolik i låttexter. Eller i lakoniska konstateranden som att det, med utgångspunkt i "Blue suede shoes", finns "fler låtar om skor än det finns om hattar, byxor och klänningar tillsammans".
Trots bokens titel är Bob Dylan inte särskilt analytisk, och förutom inpass om jazzackorden hos Mose Allison, eller uppräkningar av poplåtar vars melodier bygger på klassiska musikstycken, handlar skrivandet här mest om att vältra sig i populärmusikalisk Americana. Dylan hänger sig åt ett svunnet Amerika, hämtat ur genrer som blues, country och tidig rock'n'roll. Vissa av referenserna är självklara för Dylankännaren; här återfinns låtar av Johnny Cash, Jimmy Reed och Little Richard. I övrigt blandas listettor med rariteter, och när jag lyssnar ikapp med läsningen fastnar jag för den koncentrerade melankolin i Webb Pierces inspelning av "There stands the glass"; en låt vars alkoholiserade berättarjag väl representerar bokens upptagenhet vid motiv som brott, pengar, fallna kvinnor och ändlösa motorvägar. Att Dylan i ett slags teatral gest gör sig till denna mytologis talesperson ursäktar dock inte nödvändigtvis det tröttsamt macho tilltalet. Kvinnor är i denna bok lockande sexobjekt eller svekfulla bedragare, inte låtskrivare och musiker.
Läsarens behållning av boken beror dock inte bara på dennes eventuella fascination för Bob Dylan och amerikansk musikhistoria, utan också på i vilken grad man kan ha överseende med en svensk språkdräkt som, milt sagt, har svårt att hitta formen. Uppenbart är att originaltextens energiska tilltal och inslag av slang har orsakat översättaren Sven Lindström en del problem. Oaktat vad man tycker om Dylans sätt att ta sig an Frank Sinatras klassiker "Strangers in the night" är följande mening ett av många exempel på en högst oskön svenska: "Din personlighet är tuff, som ett stycke rått kött, du är upphetsad och stimulerad med ett brett leende, som en Cheshirekatt, och du omvärderar hela ditt riktningslösa liv, doften av stärkande nektar fyller hela dig." Den som känner sig lockad av att ta del av Dylans formuleringsglädje gör nog bäst i att uppsöka den engelskspråkiga utgåvan.