Roman
Annie Ernaux
Skammen
Övers. Katja Waldén
Norstedts
"Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor. Som vanligt hade jag gått i mässan en kvart i tolv." Den 15 juni 1952 är ett datum som Annie Ernaux ska bära med sig som ett ok ända tills hon beslutar sig för att skriva om det, 45 år senare.
Inledningen till kortromanen "Skammen" (på franska 1997) påminner om Albert Camus början på "Främlingen" (1942). Att meddela ett våldsamt skeende samtidigt som språket förblir i neutralt läge, utan känsloyttringar, kallades enligt den franske språkfilosofen Roland Barthes för "l'écriture blanche" (neutral skrift), en stil som också är karakteristisk för Ernaux.
Som tolvåring blir den unga Annie, högpresterande elev i stadens katolska privatskola, alltså vittne till ett urartat gräl mellan föräldrarna – men också medveten om sin egen klasstillhörighet. I stället för att analysera själva brottet på ett känslomässigt plan går Annie Ernaux till väga som en vetenskapskvinna och redogör för händelserna i journalform. Hon studerar fotografier, besöker Stadsarkivet i Rouen och läser nyhetsartiklar, tänker sig tillbaka via reklamannonser, väderleksprognoser och kartor.
Annies värld i den lilla staden Yvetot i Normandie utgörs av tydliga regler och normer, av ett vi och dem; "Att vara som alla andra var det gemensamma målet, idealet som skulle uppnås." Lika förödmjukande som pappans våld, lika fruktansvärd ter sig scenen när hennes klasskamrater råkar se hennes mor yrvaken och klädd i solkigt nattlinne. Ända sedan debuten har Annie Ernaux skrivit notoriskt självbiografiskt kring skam, klasstillhörighet och kvinnlig sexualitet. Kanske är det tack vare det avskalade språket som hon därför har kunnat verka som ett "jagets etnolog" utan att det har blivit till privat navelskåderi.
"Skammen" utkom första gången på svenska 1998, även då i Katja Waldéns översättning. När en Nobelpristagare tillkännages arbetar förlagen snabbt med nya översättningar och nyutgåvor. I detta fall har man dock varit för ivrig då de blott 118 sidorna av glasklart språk har solkats av många fula korrekturfel. Men lyckas man bortse från det blir läsningen som en direkt gestaltning av Nobelkommitténs motivering: "för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar".