"Hardings café" förtjänar en Michelinstjärna

Jag tänker på några kritikerrader om Gunnar Harding som jag läste en gång. Om hur rolig han är i sina läspromenader genom världslitteraturen och historien. Och hur det gör att han inte kan sägas vara postmodernist, för de stackarna saknar ju humor. Han är modernist, nyfiken, allvetande, alltid i rörelse.

I sin nya essäbok "Hardings café" gör Gunnar Harding en intellektuell minnesfärd genom författarskap som verkligen har haft betydelse för honom – och som han har översatt. Man kan lita på hans omdöme och erfarenhet. "Hardings café" förtjänar en Michelinstjärna. De flesta namnen överraskar läsaren, och några mer än så, de överrumplar. Fantasten William Blake, den erotiske barockprästen John Donne, den fragmentariska Sulpicia, den förbryllande futuristen Jelena Guro – alla läsbart fantastiska.

Absolut omvälvande är mötet med Hilda Doolittle. Hon tillhörde Ezra Pounds skyddslingar och träffade 1912 samman med Pound i London för att få hans omdöme om sina dikter. Vilket hon fick – och dessutom goda råd om strykningar och ändringar. Mötet blev riktningsgivande för Doolittle. Hennes dikter är högstämda lovsånger, majestätiskt bjudande och oemotståndliga. Hon representerar den klassiska antiken i 1900-talsform, blev en del av det som kallas "imagister", en engelskfödd skola som eftersträvade antiromantisk klarhet i sin dikt, och där stålblanka romarcitat skymtade väl i fonden.

För Ezra Pound gick det inte så bra, hans stål slipades till fascism, för Hilda Doolittle gick det åtskilligt bättre. När hon återupptäcktes för några årtionden sedan (hon dog 1961) blev hon ikonisk för både HBTQ-aktivister och feminister. Och förutom det representativa, vilken poetisk kraft! Hon är klassikern i vår tid, hennes teman är personlig universalism i ständig dialog med tillvarons öppna och dolda krafter. Hon återanvänder myten om Orfeus och Eurydike, men gör den till en för Eurydike rasande uppgörelse med fåfängan och själviskheten hos Orfeus som inte kan avstå från den tjuvtitt som slungar henne ned i dödsriket igen: "så har jag av din arrogans/ och din hänsynslöshet/svepts tillbaka/ dit där döda lavar dryper/ död mörja över askgrå mossa." Men det fantastiska i Doolittles dikt är att hon inte eftersträvar kärleken i sin kritik, utan faktiskt glömskan, om Orfeus låtit Eurydike vara hade något större än passionens sötma väntat: "om du låtit mig bli kvar/ skulle jag ha gått från likgiltighet/ till frid,/ om du låtit mig vila med de döda/ skulle jag ha glömt dig/ och det förflutna."

Gunnar Hardings poeter har inget blygt tilltal, de etablerar suveränitet och anspråk, inte dekonstruktion eller babbel. Ett undantag bland gästerna på Hardings café är den märklige John Ashbery, amerikanen som lyckades förbli omstridd ett helt liv. Hans poesi är som vacker prosa, rytmisk och full av kastande associationer, det som kallas "stream of consciousness", ett slags visklek. Ömsom hyllad som kraftfull omdanare, ömsom dissad som banal, en spekulativ posör. Och där står han, säker blir man aldrig, men ändå fängslas man av raderna. Av någon anledning heter dikten "Invaderande procedurer": "Oförmögen att överge anblicken av dig/ klottrar jag små kråkfötter i min anteckningsbok, i solskenet/ som bryter fram vid slutet av en plötslig dag av tårar/ i väntan på att försonas med mörkrets fascinerande vanvett."