Recension
Fredagens publik var betydligt mer tilltagen än torsdagens på Parkfestivalens andra dag när Plura och Little Jinder uppträdde.
Många var de som mimade texterna till både gamla och nya Eldkvarn-låtar under fredagskvällen. Och även om den äldre publiken fanns där, med rollatorerna redo vid serveringsborden, så var det den medelålders publiken som växt upp med Eldkvarn som var på fötterna framför scenen. Plura såg lite luggsliten ut och benen verkade inte bära, men det gjorde hans karakteristiska röst. Därför tillbringade han konserten sittandes. Han hade ett ungt och färgstarkt band med sig där ingen såg ut att vara en dag över 30, bland annat med sonen Axel Jonsson på gitarr. Och som bandet lirade. Den inledande ”För kärlekens skull” fick marken att gunga på en gång. Men först mot slutet kom de absoluta topprökarna: ”Ett hus på stranden” med sin malande refräng, ”Älskaren från det öde landet” i en lång svängig version, den nyare ”En liten kyss av dig” där trycket ökade inför finalen med den ösiga ”Ett hjärta för mycket”. Som extranummer serverades 70-talsklassikern ”Pojkar, pojkar, pojkar”.
Vid midnatt tog en betydligt yngre publik vid då Little Jinder äntrade scenen, tyvärr tjugo minuter sent på grund av teknikstrul.
Mörkret hade lagt sig över Eskilstuna, regnet fått luften att svalna betänkligt. Ljusshowen, med ymnig användning av stroboskop, knockade nästan åhörarna under de första låtarna. Basen mullrade så marken skakade.
Jinder är en artist som ger allt på scenen. Hennes ljusa röst, som nästan låter tillgjort flickaktig, stod i skarp kontrast till det tunga elektroniska soundet.
Trots att Little Jinder bara har hållit på i tio år har hon en imponerande låtskatt att ösa ur. Publiken kan de refrängstarka texterna utantill och är med på noterna hela vägen. En tidig topp är fjärde låten ”Random folk” och Jinders uppenbara lätthet och bekymmerslösa visksång hördes extra mycket i ”Game Over” från senaste plattan ”Hejdå” vars låtar dominerade konserten.
Bäst blev det mot avslutningen med popdängor som ”Pinocchio” och ”Super 8”, då ett rent otroligt tryck infann sig, lät som Kent under sin Röd-period, då Jinder dessutom dök ut i publiken samt den sista låten, finstämda ”Vita Bergens klockor”.
Tretton låtar på femtio minuter och sedan var det natti natti. Inga extranummer, vilket man naturligtvis kan sakna. Och frågan är om inte Little Jinders gigg ändå var för sent med tanke på fåtalet i publiken. En tanke till arrangören bara.