Johan Erséus ger i boken "Norstedts – 200 nedslag" glimtar i ord och bild från förlagets 200 år. Det är snyggt men förvirrande. Mest imponerande är bildmaterialet. Redan i förordet blir läsaren upplyst om att här väntar inte bara historia – utan också historier.
På tjockt härligt papper och olikfärgade blad möter man Per Adolf Norstedt, mannen som vid 57 års ålder bröt upp från Örebro och flyttade till Stockholm och grundade P. A. Norstedts & Söner. En sorg skymtar. Han fick inga barnbarn som kunde ta över. Alla hans fyra barn förblev barnlösa. Företaget gick till andra släktingar innan det till sist blev aktiebolag.
Firman omfattade i början ett tryckeri, som skulle bli Sveriges största, en bokhandel och ett förlag. Under lång tid skulle skolböcker samt juridisk, vetenskaplig och historisk utgivning vara dess fundament. Först in på 1900-talet när dess chef sedan 31 år – direktör Gustaf Holm, "Hövdingen" kallad – dog, släpptes skönlitteraturen in på allvar. Holm hade envist stretat emot.
Huller om buller presenteras nedslagen. Ena stunden konfronteras man med deckardrottningen Maria Lang, där hon sitter en natt ensam i Norstedts källare för att supa in atmosfären till en kriminalroman i förlagsmiljö. Nästa minut är man i Antibes där författaren Graham Greene grämer sig för hur det ska gå att dansa vals med drottning Silvia på Nobelfesten. Alla vet nämligen att det året, 1978, är Nobelpriset hans. Norstedts är så säkra att man trycker upp tio av hans böcker i nya utgåvor. Men Isaac Bashevis Singer får priset.
Mängder av Nobelpristagare utgivna på Norstedts susar förbi. Den allra första är Paul Heyse, som fick priset 1910. Han presenteras på tre och en halv rader, där man får veta att förlaget gav ut nio band med hans noveller. Handen på hjärtat – vem i helsike har i dag hört talas om Paul Heyse? Nedslagen blir en påminnelse om människors idoga strävan i förhållande till förgängligheten.
Förlaget har länge hållit till på Riddarholmen i Stockholm. Där stod det pampiga Norstedthuset färdigbyggt 1890. Innan dess höll man till i det fyra våningar höga Levinska huset. På tomten ägde Norstedts huvudstadens största bad med 50 badhytter. Några hyste privata nakenbad. Till dem hade de av Norstedts anställda som jobbade på de övre våningarna utmärkt insyn.
Komprimerat skvaller ingår också. Som att Karin Lannby – Ingmar Bergmans sambo och Sveriges flitigaste spion under andra världskriget – 1937 debuterade purung som poet hos Norstedts. Framstående formgivare som Akke Kumlien och Karl-Erik Forsberg har varit konstnärliga rådgivare på förlaget. De har vardera utformat tusentalet bokomslag, något som förklarar den sobra elegans som många av förlagets böcker från förra seklet utstrålar.
"Norstedts – 200 nedslag" är en snuttifikationernas bok. Därmed är den tidstypisk. Frågan är, ger den något? Ja, det tycker jag. En mångfasetterad bild av Sverige och världen, sedda från ett förlagshus, blir synlig. Och man begriper plötsligt kraften hos den folkbildning som utgår från satta och tryckta ord – och att det var möjligt för två författare hos Norstedts att prägla miljoner svenskars syn på världen och historien: Ernst Carlson med sin skolgeografi och Carl Grimberg med sina band om "Svenska folkets underbara öden".