Teater
Orms blå öga
Manus och regi: Madeleine Andersson
Scen: Tegelslagarstugan, Sundbyholm
Längd: 1 tim, 30 min, inkl. paus
Man sitter liksom mitt i alltihop, på den plats där verklighetens vikingar en gång bodde, ett lagom slappt stenkast från Sigurdsristningen i Sundbyholm, och tittar på en historia som handlar om just ... Sigurdsristningen. Eller i alla fall om kvinnan som låg bakom beställningen av själva karvandet i berget där.
Miljön och närheten till historien gör att friluftsteatern är bästa medlet för att berätta denna saga som dessutom borde vara perfekt för uttråkade turister att tugga i sig på vägen ner mot badet eller båtbryggan.
Pjäsen "Orms blå öga" är dock hittepå, lika inspirerad av såpamelodram och vikingafilm som länsstyrelsens informationstavlor. Spelet ska visualisera något som kunde ha hänt och som sådant är det onekligen bestickande.
Handlingen är enkel: Alla krigsdugliga män lämnar den lilla vikingaidyllen för att jaga rikedomar, kvar blir gamlingarna, kvinnorna och barnen i något som påminner om ett utopiskt matriarkat där Sigrid styr. Tids nog tas byn över av den elake tyrannen Egil och sen stundar matriarkatets återkomst, den sista striden och befrielsen.
Ensemblen är stor, över 20 personer, och det är i de små rollerna det glimmar till mest. Följaktligen är det där stilpoängen delas ut: Jimmie Uppa spelar sin tragiska viking Halvar lagom slängigt med amatörens oförklarliga charm, Eliya Elboustanys Knut har en intensitet som sprakar trots att han inte är med några längre stunder. Bäst är kanske Mari Backlunds bykvinna Hilda med en scennärvaro utöver det vanliga, på en helt annan nivå än övriga skådespelare. Hon sjunger dessutom två fina sånger.
Scenografin är av det enkla slaget, komplett med plastsvärd och sköldar från leksaksaffären, tältläger med ruckliga utemöbler och en högst brandsäker plastlägereld i skogsbrynet.
Jag hade kanske väntat mig lite tuffare vevande med plastsvärden, speciellt med tanke på att Teatergruppen Sigurd arrangerar kurser i teatral svärdfäktning, men man kan inte få allt. En annan invändning är att Madeleine Anderssons manus är späckat av otympliga och högtravande repliker av arkaiskt snitt i stil med "Hell dig Sigrid".
Ett stort plus är emellertid alla kvinnoroller och det starka fokuset på kvinnor i pjäsen. Det kanske är dags att byta namn på teatergruppen till Sigrid nu, istället för Sigurd?