I "Ett nytt namn" möter vi en konstnär som har målat färdigt, som inte längre har något att tillägga. Men genom de trehundra sidorna som avslutar det sjudelade verket "Septologin" undrar man som läsare om det verkligen är sant, eftersom han ju kunde måla allt sitt tvivel. Han kunde göra som författaren Aksel Sandemose, som ständigt fick ett ansikte framför sig när han skulle skriva texten, ända tills han fick rådet att beskriva just det ansiktet, då skulle skaparkrampen släppa.
Men konstnären Asle gör inte det, den berättande Asle har bestämt att lägga penslarna på hyllan och ser tillbaka på den andre Asles liv under några veckor innan jul medan han betraktar fjordutsikten från sitt hus i Bjørgvin, vilket förstås ska uttolkas som Bergen. Asle är gammal och minns den unge Asle, den andre konstnären som möter sitt livs kärlek Ales när han anländer till staden för att börja på konstskola.
Ja, det är förvirrande detta med de två Asle och en kärlek som heter nästan likadant, och har varit det genom hela verket. Jag tror ibland att det är åldringen som betraktar sin egen ungdom, och det kan nog stämma. Samtidigt är det två individer, den ene förbereder julfirandet ganska motvilligt, den andre ligger döende på ett sjukhus och de båda känner varandra. De båda Asle är poler av vad ett liv kan bli, hur det kan hanteras till antingen uthållighet eller död. Men läsaren får själv reda ut vilken version det handlar om och under tiden begrunda det faktum att vi alla kunde ha blivit alternativa. Den unge Asle klyver sig i två, en nykter alkoholist och en söndersupen, men Jon Fosse gör inte valfrihet av alternativen, han gör ödesbestämning och slump.
Stilen är Jon Fosses vanliga, och så här lagom till finalen och Nobelpriset i litteratur måste jag erkänna en viss tveksamhet inför hans nästan liturgiska mässande, hans upprepningar, hans evigt omtagna "jag tänker…". I några avsnitt låter Fosse framställningen bryta samman till ordsamlingar där fogeorden fattas och världen låter sig återges som en räcka kodord. Andra gånger går han över till latinets olika böner, som besvärjelser mot ett språk som inte längre vill göra tjänst. Konstgrepp? Jo, men utfallet är inte självklart. Asle låter som en präst, men var finns tron?
Kärleken till Ales, en flicka som tar sig till ikonmåleriet eftersom henne talang inte räcker längre, ja hon beskrivs närmast som en kysk uppenbarelse, en himmelsk hägring bortom sexualiteten. Hon skimrar både i sin närvaro och frånvaro, men får ingen riktig kontur i denna avslutningsroman. Den som bär kontrasterna är däremot Asles granne Åsleik och dennes syster Guro. Deras vardaglighet stabiliserar den metafysik som hanterar Jon Fosses andra kroppar. De gestaltas mer som andevarelser, omvärvda och utsatta av gudomliga krafter som de inte behärskar.
Jon Fosse återvänder och man känner igen honom; hans särprägel har ingen annan. Fosses kraft och konsekvens leder ofta tankarna till tonspråk, hans kontrapunkt är barockens, och kanske främst kompositören Johann Sebastian Bach. Men hans katolska infärgning stör mig alltmer, det målade Andreaskorset tränger undan varje annat alternativ. Det må finnas två Asle, men de är bägge fångar hos samma tro och uppriktigt sagt, deras liv verkar aldrig innehålla reella alternativ, bara det metafysiska ödet. Hos Bach finns alltid frihetens ackord, finns det hos Fosse?