"Peter Pan går åt helvete!" är en storslagen produktion där skådisarna är kändisar, humorn är rapp och scenografin är helt galen.
Humorshow
Vad: "Peter Pan går åt helvete!", svensk bearbetning av brittiska "Peter Pan goes wrong"
Var: Cirkus, Stockholm
Med: Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, David Batra, Clara Henry, Hampus Nessvold, Andreas T Olsson, Anton Lundqvist
Regi: Edward af Sillén
Det första man känner efter att ha spenderat ett par minuter inne på Cirkus är att hela produktionen fullkomligt osar pengar.
Det här är ingen liten "teater i Gnesta", för att citera det uttryck som Per Andersson från scen vid flera tillfällen återkommer till för att beskriva en generisk pyttescen med dålig ekonomi.
Nej, här har det inte sparats på krutet i någon mån. Ensemblen är faktiskt orimligt kändistät. Scenografin är helt galen. Och tillsammans skapar de ett spektakel som är både fartfyllt och mycket roligt.
Ola Forssmeds galna Kapten Krok.
Per Anderssons ramla-på-rumpanhumor som Peter Pans skugga.
Clara Henrys fantastiska dansmoves (!) och övertygande scenspråk – wow, har hon alltid varit så här bra?
Pernilla Wahlgrens röst! My god! Jag tillhör en generation som trodde att hon först och främst var känd som realitystjärna och Bianca och Benjamins morsa, men kvinnan kan tydligen sjunga också. Faktum är att hon i sina många roller (jag tappade räkningen på alla hennes klädombyten) nog faktiskt är bäst av alla.
Som sagt. Själva spektaklet övertygar.
Som Netflixnarkoman är det uppfriskande och häftigt att se Anton Lundqvist i sin roll som Peter Pan bokstavligt talat flyga omkring över scenen, uppburen av två vajrar, och de ständigt utbytta kulisserna blir aldrig tråkiga.
Så vad är egentligen negativt?
Inklusive paus pågår föreställningen i två timmar och femton minuter.
Det blir ganska omgående bara kaka-på-kaka av allt.
Det är snubbelhumor, skrikhumor, rekvisitahumor och Per-Andersson-briljerar-med-galna-nonsensmonologerhumor.
Gång.
På gång.
På gång.
Jag frågar mig själv vilken målgrupp pjäsen egentligen är för. Vid flera tillfällen tänker jag mig att min 5-åriga lillasyster förmodligen hade älskat den.
I kanske en timme.
Att se "Peter Pan går åt helvete!" är lite som att öppna en påse av sina favoritchips. De första tuggorna är helt fantastiska, men efter ett tag blir det monotont, ointressant, de tappar smaken.