Det har snart gått sex år sedan Kent för sista gången klev av scenen och försvann in i mörkret. Sedan dess har Jocke Berg hållit sig i bakgrunden av musikbranschen. Hans namn har dykt upp i producent- och låtskrivarroller när artister som Miriam Bryant och Veronica Maggio släppt ny musik, men han själv har aldrig stått i rampljuset.
Fredagens albumdebut "Jag fortsätter glömma" är ett bevis på att den forne Kent-sångaren fortfarande har saker han själv måste få säga, budskap som inte kan sjungas av någon annan. "Vi visste inte ett skit om Champagne way back in '86" är en fras som varken Bryant eller Maggio skulle kunnat sjunga med värdighet (de var noll respektive fem år gamla när det begav sig), men när Jocke Berg gör det känns det helt rätt och en smula förlösande. Frasen blir en blinkning till när han en gång sjöng "det känns som när jag kom hit, way back in '93", och som lyssnare är det skönt att inte behöva söka med ljus och lykta efter det språkbruk som vi älskade så mycket under Kent-tiden.
Även om låtarna skiljer sig vitt från varandra i ljudbild och tempo finns hela tiden nostalgi, flykt och vemodiga minnen där som centrala teman. På samma sätt som författaren J.R.R. Tolkien i sitt "Sagan om ringen"-epos beskrev världen på ett sätt som fick läsaren att känna att allt det coola i världshistorien redan har hänt beskriver även Jocke Berg ett liv där alla meningsfulla relationer bara försvinner allt längre bort i backspegeln.
Skivans bästa spår "Rubicon" känns nästan som en del två av "Svart snö" från albumet "Tigerdrottningen", vilket också är det album ur Kentkatalogen som känns mest likt "Jag fortsätter glömma". Men "Jag fortsätter glömma" är inget Kentalbum. Den största skillnaden är att de nyskrivna texterna känns mer nakna, med färre metaforer och tydligare bildspråk än vad de hade haft för sex år sedan. Att den välkänt skygge Jocke Berg vågar skriva så öppet om så privata scener ur sitt liv är imponerande. "Jag fortsätter glömma" är en stark och ärlig albumdebut som inte kommer göra gamla Jocke Berg-fans besvikna, men som förmodligen är alldeles för melankolisk för hitlistorna.