Krogpatrullen
Men vänta, tänker ni. Det finns ju massor av ställen där man kan få en hygglig köttbit i Eskilstuna.
Javisst. Självklart. Men den tråkiga sanningen är att det på nästan alla ställen slarvas med köttallrikarna. Alltför ofta är själva köttet bra, men tillbehören oinspirerade och tråkiga. Kanske kan Texas Longhorn bli den plats dit vi i framtiden vallfärdar när vår köttsliga hunger vaknar?
Vi börjar kvällen med varsin öl (en frisk, alkoholfri Easy rider IPA för 55:- samt en Shapeshifter IPA för 80:-), trevligt serverade i iskalla och frostiga sejdlar. Till förrätt väljer vi friterad blomkål (109:-) samt en halv gratinerad hummer.
Innan vi bestämmer oss för varmrätter ber vi serveringspersonalen om råd. Vilken är köttbiten med stort K? Den man inte får missa? Till svar får vi höra att om vi är ute efter en riktigt fin bit som smälter i munnen så är det ribeye som gäller. Det pirrar till i magen. Ribeye med brynt smör, krispig lök, majskolv och valfritt tillbehör låter förstås riktigt smaskigt. I ett svagt försök att tänka på hälsan väljer vi först en liten caesarsallad från tillbehörslistan, men ändrar oss snabbt och ber även om pommes.
Från den del av menyn som innehåller Texas Longhorns signaturrätter väljer vi en Nachos bontaña med pulled pork.
När vår blomkålsförrätt anländer är den varm, krispig och god – inget snack om saken. Men det här är en franchisekedja, och de små gyllenbruna bollarna känns misstänksamt halvfabrikatiga. Att de serveras med blekselleri och dip är uppiggande och fräscht. Vi blir nyfikna på vad det är för sås och frågar vår servitris, som inte vet svaret och måste fråga någon i köket. Ranchdip.
Den vitlöksgratinerade hummerhalvan anländer rustikt serverad med en generös portion grillat bröd. Kombinationen vitlökssmör, frasigt bröd och smaken av denna skaldjurens konung är så klart en hit. Vi blir också glada över en omtänksamt placerade rullen hushållspapper, som står mitt på bordet och liksom säger: "Trust me, du kommer behöva mig". Tyvärr är kvalitén på själva hummern sådär, både stjärt- och klokött gummiaktiga och sega. Mitt i maten blir vi frågade av serveringspersonalen om vi tycker att de ska börja laga våra varmrätter. Okej.
En stund senare anländer så varmrätterna. Det är två rejäla pjäser.
Nachotallriken består av en stor laddning chips under en generös mängd fläsk toppad med grovt hackad rödlök och jalapeños. Det är trevlig plockmat, men fläsket har en sötma vi tycker tar över. Trevligast är de svarta bönorna vi finner mellan chips och kött, mums!
Så till köttet.
Texas Longhorns ribeye är enkelt serverad med mycket krispig lök och en stor bit majs. Och det råder ingen tvivel om saken: köttet är mycket fint. Smälter i munnen gör det dock inte, utan har ett bestämt tuggmotstånd. Dessutom serveras det så rare att det angränsar till bleu, och inte alls sådär milt, medium rare-rosa som vi bett om. En onödig miss. Majskolven serveras helt som den är, varm men utan antydan till tillagning och i total avsaknad av sälta. Caesarsalladen är fräsch och krispig, pommesen habila.
Vi avrundar med en salted caramel cake (109:-), saftig och fin, men serverad med vanlig vaniljglass och inte den pecannötsglass vi läst om i menyn.
Vi lämnar restaurangen lite molokna. Texas Longhorn visar potential att bli den kompletta köttrestaurang som vi drömt om. Men för att nå dit måste man jobba hårdare på detaljerna.