Petra Mede i showen "50/50" på Scalateatern.
50/50
Humorshow
Av och med: Petra Mede
Regi: Anna Granath
Scentekniker: Oscar Engström
Scalateatern, Stockholm
Ja, kanske är det självupptaget och själva sinnebilden av ett i-landsproblem som främst drabbar en bortskämd medelklass.
Men lik förbaskat har så gott som alla genomlidit eller kommer att genomlida denna fas i livet, så här finns allmänmänskligt gods att hämta. Och när komikern och skådespelaren Petra Mede grottar ner sig ämnet blir det dessutom väldigt roligt och förlösande.
I showen "50/50" inleder Petra Mede (som är 52 år) med att stapla klyschor om att vara kvinna, singel och bli 50 – med allt vad det innebär av att gnuggas mot rådande skönhetsideal och ungdomsfixering samtidigt som man upplever ett kroppsligt och mentalt förfall, som rynkor i pannan, svårigheter att komma ihåg namn, begripa sig på ny teknik och förlust av muskelmassa på undersidan av överarmarna.
Att vara 50 är som att simma runt i mellanmjölk, man är varken ung eller gammal, och om man skulle dö vore det förvisso tidigt i livet, men knappast någon större tragik.
Igenkänningsfaktorn är hög och skratten haglar. Petra Mede vet att leverera oneliners och bygger vidare på den diviga persona som hon gjort till sitt signum som artist och som bland annat tillåter grovt sexistiska skämt om medelålders män – finns det överhuvudtaget några snygga män över 50? – undrar hon och enas med publiken att det finns EN. George Clooney.
Så här långt är det roligt – men också ungefär lika platt som en 50-plussares stjärt.
Men så händer något med showen. Petra Mede och hennes regissör Anna Granath adderar smärta och nerv. Petra Mede lider nämligen av en ryggskada som hon ådrog sig som ung dansare. Och nu gör den sig påmind. Hennes scentekniker och sidekick Oscar får bära in olika stolar och fåtöljer på scenen. Det fungerar inte bara som metod att få till rörelse på scenen. Det skapar också en osäkerhet hos publiken.
Har Petra Mede ont på riktigt? Kanske.
Vartefter showen framskrider verkar Petra Mede bli lite tröttare, lite virrigare och mer besvärad av ryggen, och till slut zoomar hon liksom ut helt och slumrar till.
Det som skulle kunna ha varit en klockren gestaltning av hur det faktiskt ÄR att vara 50-plus, känns stundtals spretigt och ofärdigt. Det gör att jag också zoomar ut.
Men på det hela taget är "50/50" mer än 50 procent kul, och det är inte så illa.