Bob Hund gjorde entré i 1700-talskostymer.
Konsert
”Den overkliga sanningen om Bob Hund”
Av och med: Bob Hund
Manus: Hanna Nygren
Regi: Kajsa Giertz
Rekvisita/mask/kostym: Helle Damgård
Plats: Thomas Arena, Strängnäs
Efter 30 år som band kom Bob Hund äntligen till Strängnäs för en konsert. Att det var en stor händelse i staden var inte att ta miste på. Det rådde en högtidlig och förväntansfull stämning ända ut i foajén till Thomas Arena.
Strängnäspubliken har inte varit bortskämd med konserter det senaste decenniet, och showen med det ikoniska bandet var så gott som utsåld.
Det som väntade publiken var inte en regelrätt rockkonsert utan en säregen musikteaterföreställning som enligt titeln ska ge oss den "overkliga sanningen" om Bob Hund, skapad i samarbete med yrkesfolk från scenkonsten.
När ridån går upp möts vi av den ljuvliga åsynen av bandet klätt i 1700-talskostymer. Kanske anspelar det på att bandet funnits så länge, men mest är det bara en rejäl stämningshöjare.
Och snart åker de vita perukerna av – för att ersättas av ännu galnare kostymer.
En röd tråd i föreställningen är Bob Hund – hur bandet bildades i Stockholm 1991 av barndomsvännerna Thomas Öberg och Jonas Jonasson, synt och basisten Mats Hellquist.
Musik, puttrig feelgood och humor blandas med allvarligare inslag. Även om manuset är skrivet av Hanna Nygren, känns det som om den verkliga sanningen skymtar fram. Gitarristen Conny Nimmersjö berättar hur han kom med i bandet – inte för att han var så himla bra på gitarr – utan mer för att han hade en replokal. Trummisen Christian Gabel, som "bara" spelat i bandet sedan 2007, påminns ständigt om att inte han inte var med under Bob Hunds mytomspunna 90- och 00-tal. Jonas Jonasson berättar om alkoholismen som varit en del av hans uppväxt och gitarristen Johnny Essing beskrivs inte direkt som hälsan själv.
Bob hund bjöd inte på en regelrätt rockkonsert utan en säregen musikteaterföreställning med massor av kostymer och scenografi.
Elefanten i rummet är dock Thomas Öberg – Bob Hunds sångare och frontfigur. En energisk, karismatisk rockstjärna som ständigt droppar smarta och underfundiga metaforer och aforismer och som aldrig kan vara still. Det måste så klart vara jäkligt enerverande ibland.
Ett av showens roligaste ögonblick är när de övriga bandmedlemmarna helt enkelt övermannar sin sångare, tejpar för hans mun och sätter honom i en rullstol och kör ut honom från scenen.
Men han får snart komma tillbaka. För den andra röda tråden i föreställningen är demokrati. Rockbandet som företeelse – där allt stöts och blöts, där alla alltid tvingas till kompromisser och ingen blir helt nöjd – är ju en av de allra bästa metaforerna för folkstyre. Detta gestaltas på ett smart och roligt sätt av Bob Hund.
Pikant nog är Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) på plats i salongen. Han sitter faktiskt alldeles intill mig i bänkraden och fnissar igenkännande åt bandets beskrivning av hur deras "förhandlingar" går till.
Att Kristersson är här helt privat är upplyftande och hoppingivande. Dels för att han kan gå ut och roa sig nästan som vem som helst i sin hemstad (Detta kanske bara kan hända i Strängnäs?), men också för att vår regeringschef väljer att ta del av kultur med den här verkshöjden.
Jag tror att han blir en bättre människa och ledare av det. Det blir i alla fall jag.
Musiken då?
Ja, efter 30 år i replokalen och på scenen och i den ständigt pågående bandprocessen är Bob Hund årgång 2023 inte bara kultfigurer, utan ett imponerande tajt band, som blandar gamla trotjänare i katalogen med låtar från sin pinfärska EP "Drömmen är en råvara". Publiken är entusiastisk och när det blir dags för extranumret "Tralala lila molntuss" står alla upp och sjunger.