De färgstarka, dansen och scenografin gör "Grease" till en fest för ögat.
Musikal
"Grease"
Av Jim Jacobs och Warren Casey
Regi och svensk översättning: Staffan Götestam
Medverkande: Anton Hagman, Caroline Johansson Kuhmunen, Michael Westlund, Anna-Hanna Rosengren, Victoria Roxendal, Nanne Grönvall med flera
Stiga Sports Arena, Eskilstuna
Musikalen "Grease" hade premiär 1971 och 1978 kom filmversionen med John Travolta och Olivia Newton John i huvudrollerna. Den romantiska komedin blev en enorm internationell framgång och soundtracket, med jättehiten "You´re the one that I want", var ett av dåtidens bästsäljande.
Med tanke på den tunna och parodiska handlingen med idiotiska karaktärer och den pastischartade musiken är det egentligen ganska konstigt.
Men 50-talsvurmen var stor på 1970-talet när 40-talisterna ville återuppleva sin ungdom och introducera sina barn i musiken, modet och highschoolromantiken. I dag har "Grease" fått ikonstatus, och nya generationer fascineras av estetiken och musiken från epoken då ungdomskulturen blev en kraft att räkna med i västvärlden.
I den här versionen av "Grease" är det just 50-talsestetiken som står i centrum.
Caroline Johansson Kuhmunen spelar huvudrollen som Sandy och Anton Hagman gör Danny. Deras röster funkar fint tillsammans i duetterna. Caroline Johansson Kuhmunen gör en fin gestaltning av den tafatta och hopplöst mesiga Sandy som under ytan ändå har större integritet än de tuffa brudarna och den populära Danny.
Föreställningen "Grease" har många snygga ensemblenummer och påkostad och smart scenografi.
Men "Grease" handlar mest om de två gängen Pink Ladies och T Birds och stora delar av dialogen består av nonsenssnack och intern jargong. Det blir väldigt mycket "Ronny och Ragge" och väldigt lite romantik.
Dessutom brottas aktörerna med yxiga sångtexter på svenska, där till exempel "Hopelessly devoted to you" blir "Hopplöst är jag bunden till dig".
Caroline Johansson Kuhmunen och Anden Hagman spelar huvudrollerna som Sandy och Danny.
I stället bjuder "Grease" på många otroligt snygga ensemblenummer, härlig scenografi och kostymer, med coola skinnjackor och böljande rundskurna kjolar. Maffiga sångarrangemang, ett tajt liveband och akrobatisk dans lyfter showen och finalen är mäktig. Det räddar musikalen, och gör att man ändå lämnar arenan lite småsugen på att åka i en nercabbad amerikanare, rota fram en klockad kjol och göra en spellista med tidiga låtar av Elvis, Buddy Holly och Patsy Cline.
Turnéversionen av musikalen "Grease" kom till Eskilstuna efter det att föreställningen hade skjutits upp fyra gånger. Det är nästan rörande att människor behåller sina biljetter, bokar om och om igen och till sist också går på musikalen två år senare än de hade tänkt sig från början.
Stiga Sports Arena var utsålt och fullsatt i konkurrens med Eurovision Song Contest på tv. Det är inget annat än imponerande.
Det säger också något om att det finns ett behov av bred, glittrig och proffsig underhållning av det här slaget på hemmaplan, något som det offentligt finansierade kulturlivet mycket sällan erbjuder.
Och då kommer vi till det problematiska:
För att få ekonomi i turnéer som den aktuella musikalen "Grease", med 19 personer i ensemblen, en komplicerat scenbygge, påkostad scenografi och ljud- och ljussättning, måste det hela framföras i stora arenor som Stiga Sports Arena, som tar in mycket publik. Detta trots att föreställningen från början är skapad för och skulle fungera bäst i en mer traditionell och intim teatersalong, där man kommer närmare scenen.
Det blir helt enkelt inte samma känsla i en sporthall.