Skådespelaren Jens Hultén stannade under fredagskvällen till på Eskilstuna teater under Sverigeturnén med sin monolog "Sista matchen".
Monolog
"Sista matchen"
Av: Jens Hultén och Benny Haag
Med: Jens och Eddie Hultén
Regi: Rickard Günther
Plats: Eskilstuna teater
Så fort Jens Hultén – Stockholmsskådisen som spelat i både "Jönssonligan" och "Mission impossible" – tågar in på scenen har han hela publiken i sitt grepp. Jag tänker inte spoila exakt hur föreställningen börjar. Men den första repliken är både så rolig, absurd och mörk att vi direkt fattar vinken – det här är ingen jävla föreläsning.
Under showens första halva – den totala speltiden är ungefär två och en halv timme, inklusive paus – tar Jens Hultén med oss från de mörkaste delarna av Stockholms tunnelbanesystem till livsfarliga gangstermöten i New York och osannolika middagar med oligarker i den svenska skärgården. Han tar oss igenom sin monolog med en sylvass närvaro som aldrig blir slö.
Jens Hultén underhöll Eskilstunapubliken under två timmar och tjugo minuter på fredagskvällen.
Men det vill inte säga att det inte blir lite jobbigt då och då.
Hulténs historia är ofta nattsvart.
Värst blir det precis innan pausen, när han berättar om hur han en dag för nästan 30 år sedan, hög som ett hus och på gränsen till medvetslöshet, skulle ta med sig sonen till dagis. Han gestaltar hur han ragglar omkring på Hornsgatan med barnvagnen framför sig, hur han domnar bort och omedvetet trycker ut barnvagnen i gatan, rakt framför en fullpackad blåbuss i full hastighet...
Som sagt. Man är glad över att Hulténs son Eddie är med på scenen, bakom sitt piano och med sina gitarrer. Den ständiga påminnelsen om att far och son faktiskt befinner sig på Sverigeturné tillsammans blir mer än bara en trevlig detalj. Det blir som en livboj som påminner om att det faktiskt kan ljusna även för de som befinner sig på livets allra mörkaste platser.
Och det finns faktiskt även hysteriskt roliga moment i monologen.
Som när Hultén berättar om när han (ännu en gång) hög som ett hus hoppade över ett verandastaket för att hämta upp en tappad cigarr, bara för att mitt i hoppet inse att verandan befann sig tio meter upp i luften. Eller när han gestaltar Döden som en trött myndighetsanställd.
Trots allt mörker lämnar jag Eskilstuna teater med en känsla av att det kanske är okej, rentav sunt, att då och då utsätta sig för lite kultur som inte bara är ljus och lätt.
För trots allt det tunga så lämnar "Sista matchen" mig med en hoppfull påminnelse om livets skönhet, och att vi inte har råd att slösa bort en enda sekund.