Som om det inte vore nog med att Wretling den dÀr natten fick dela liggkupé med nÄgra av Sveriges mest hyllade författare skulle Àven en av de konstigaste scenerna han nÄgonsin bevittnat utspela sig framför hans ögon. Under resans början hör Wretling hur Torgny Lindgren ber Sara Lidman om "en kopp kaffet", istÀllet för "en kopp kaffe".
Va? Kan man verkligen sÀga sÄ?
Och i jakten pÄ ett svar utspelar sig sedan en otrolig historia om identitet, dödsÄngest, svenska dialekter och det roligaste ljudet pÄ jorden.
Vinterpratet har kommit att fĂ„ viss kultstatus hos inbitna P1-lyssnare, och det fĂ„r lov att ses som ett riskfyllt projekt att ta ett vinnande koncept â i det hĂ€r fallet en Ă€lskad radioteater â och försöka stöpa om det i en annan form.
Men Wretling lyckas.
FrÄn scenen korsvirkar han den galna storyn om tÄgresan med intima och vackra anekdoter ur sin egen barndom. Under 90 minuter hÀnförde han Eskilstunapubliken, som fick bÄde skratta och grÄta.
Visst, pÄ samma sÀtt som ingen filmatisering av litteratur nÄgonsin blivit lika bra som ursprungsmaterialet sÄ Àr inte heller scenförestÀllningen "Kaffet" riktigt lika magisk som radioteatern "Kaffet". Men att Wretling lyckas tolka sitt eget material sÄ bra som han gör fÄr ÀndÄ ses som en stark bedrift.