Som om det inte vore nog med att Wretling den där natten fick dela liggkupé med några av Sveriges mest hyllade författare skulle även en av de konstigaste scenerna han någonsin bevittnat utspela sig framför hans ögon. Under resans början hör Wretling hur Torgny Lindgren ber Sara Lidman om "en kopp kaffet", istället för "en kopp kaffe".
Va? Kan man verkligen säga så?
Och i jakten på ett svar utspelar sig sedan en otrolig historia om identitet, dödsångest, svenska dialekter och det roligaste ljudet på jorden.
Vinterpratet har kommit att få viss kultstatus hos inbitna P1-lyssnare, och det får lov att ses som ett riskfyllt projekt att ta ett vinnande koncept – i det här fallet en älskad radioteater – och försöka stöpa om det i en annan form.
Men Wretling lyckas.
Från scenen korsvirkar han den galna storyn om tågresan med intima och vackra anekdoter ur sin egen barndom. Under 90 minuter hänförde han Eskilstunapubliken, som fick både skratta och gråta.
Visst, på samma sätt som ingen filmatisering av litteratur någonsin blivit lika bra som ursprungsmaterialet så är inte heller scenföreställningen "Kaffet" riktigt lika magisk som radioteatern "Kaffet". Men att Wretling lyckas tolka sitt eget material så bra som han gör får ändå ses som en stark bedrift.