Så här vackert har regn aldrig fallit i svensk prosa

Roman

Maxim Grigoriev

Regnet

Albert Bonniers förlag

Patricia, Etelle, Romain, Alda, Bernardo, Aleksandr – Maxim Grigorievs kortroman "Regnet" för samman ett antal vinddrivna gestalter, inte gamla men heller inte särskilt unga, i den nordportugisiska hamnstaden Porto. Medan deras samtal välver sig kring varandra eller leder ut i långa tankebanor betraktar de samtidens nedslående belägenhet, likt de likgiltiga middagsgästerna i Lotte Lasersteins snart sekelgamla målning. Det disiga och blåsiga Porto (en plats för industrier och universitet, ännu ingen renodlad turiststad) är på gränsen till att bli en metropol likt alla andra. Vännerna sitter på kaféer och barer, tisslar och tasslar, synar varandra noga utan att egentligen få någonting sagt. De tror på idéer, men idéerna verkar på något vis inte längre tro på dem.
 

Den resignerade stämning som Maxim Grigoriev hanterar så skickligt håller samman berättelsens uppluckrade form. Regnet – dagligen misshandlat i sämre böcker – faller vackrare i Grigorievs prosa än hos någon annan svensk författare: "Inför detta regn och dess ljudlösa sorg stod man maktlös och främmande. Inför denna förstenade åtrå stod man handfallen, som inför regnet och det enda man kunde, kanske kunde, var att ge upp, att låta sig övermäktigas […]." 

Fukten och vinden och ljuset, som trots alla ideologiska uppslag framstår som hela syftet med boken, beblandar sig med människornas röster och tystar dem ibland, alltid vid precis rätt tidpunkt. Det är som i Fernando Pessoas "Orons bok", där bokens många gestalter i grund och botten är en och samma, det vill säga Pessoa själv. Människorna i "Regnet" har sina namn och egenheter, men de är alla lika i sin uppgivenhet.

Liksom i Maxim Grigorievs (av outgrundliga skäl inte Augustprisade) "Europa" löper många trådar ut över kontinenten. Kartan är hos Grigoriev ett tidsplan som sluttar från öst till väst. Alla länder är förflutna, vissa mer än andra, och i Porto är det som om mänskligheten slutligen håller på att knuffas över kanten ut i havet, bortträngd av gentrifiering och förvandling. I en annan generation, i ett annat författarskap, hade folk talat om revolution; här framstår den som besvärlig och pretentiös. Klyftorna växer, saker går överstyr, men i Porto och tusentals andra städer sitter man mest och postar inspirerande citat på Instagram. Och det fortsätter regna.