Razmus Nyström i monologen i "I kroppen min", baserad på Kristian Gidlunds (1983 – 2013) texter.
Teater
"I kroppen min"
Av: Jani Lohikari, efter texter av Kristian Gidlund
Regi: Johan Paus
Musik: Mats Björke
Medverkande: Razmus Nyström och Mats Björke
Plats: Eskilstuna teater och Thomas arena i Strängnäs. Spelas även i Katrineholm den 8 november
År 2011 diagnostiserades popstjärnan och journalisten Kristian Gidlund med cancer i magsäcken. Han beslöt att berätta om det i bloggen "I kroppen min". Den banbrytande bloggen fick ett enormt genomslag. I september 2013 avled Kristian Gidlund. Då hade "I kroppen min" fått mer än 8 miljoner besök. Kristian Gidlund hade också medverkat i P1 Sommar och släppt en bok baserad på bloggen.
Ett decennium efter Kristian Gidlunds död har hans texter legat till grund för teaterföreställningen "I kroppen min" som turnerar runt i Sverige.
Det är med blandade känslor jag tar plats i salongen i Eskilstuna teater på tisdagskvällen. Trots att det har gått lång tid har jag starka minnen av Kristian Gidlunds tragiska bortgång, som nästan avhandlades i realtid i media och följdes av alla läsare av bloggen.
Då kunde jag inte ta in att en ung människas nakna och personliga skildring av sitt sjukdomsförlopp och existentiella funderingar kring att släppa taget om själva livet, kunde bli nästan som en hajp. Vid den här tiden hade jag fullt upp att hantera flera dödsfall i min egen närhet och upplevde publikens intresse för Kristian Gidlunds död som något nästan cyniskt.
Men när jag nu går tillbaka och tittar på Kristian Gidlunds verk blir jag både imponerad och ödmjuk inför hans väl valda ord om att bli sjuk och dö innan man fyllt 30. Nu kan jag se att "I kroppen min" handlar om livet, att uppskatta det och ta vara på dess potential.
Det är mycket folk på plats i salongen.
På scenen står ett mikrofonstativ och ett gäng syntar framför en till synes tafflig backdrop som kanske föreställer en skärseld.
"I kroppen min" är en livsbejakande föreställning om en 29-årig man som snart ska dö.
Föreställningen inleds med musik, skriven och framförd live av Mats Björke, tidigare medlem i Mando Diao och en vän till Kristian Gidlund. Genom syntmattorna hörs galopperande hästar (Kristian Gidlund älskade hästar), en klocka som obönhörligt tickar och något som kan vara skrik av smärta eller extas.
Genom en glipa i backdropen kliver skådespelaren Razmus Nyström ut, rastlös och ivrig, klädd i en skinnjacka med fransar och ett par glansiga boxarshorts.
Det är inte uttalat att han spelar Kristian Gidlund. I monologer och sånger och med ett starkt fysiskt spel gestaltar han en människa med en stark vilja att existera och en sorg över allt som inte blir. Mest berörande är en lång och hjärtskärande kärleksförklaring till ett barn som aldrig kommer att födas.
Fint är också det nästan ordlösa samspelet mellan Razmus Nyström och Mats Björke. Varje gång Razmus Nyströms gestalt far i väg och drömmer om allt han ska göra – slå döden på käften eller resa runt i Afrika – adresserar Björke elefanten i rummet genom att ta upp en trumpet och spela en deppig fanfar som tar tillbaka de orealistiska tankeutflykterna till den bistra verkligheten. "
Vi vet någonting om dig", säger Mats Björke i sin enda replik, och syftar på det oundvikliga.
Trots den sorgliga bakgrunden är föreställningen "I kroppen min" en hyllning till livet. När jag lämnar teatersalongen är det med tacksamhet över varje dag jag hittills har fått och alla dagar som återstår.