Magnus Carlson i Weeping Willows sjöng den vemodiga "Blue and alone" i Stiga Sports Arena i Eskilstuna på lördagskvällen.
Julkonsert
"Christmas time has come 2022"
Weeping Willows och Lisa Nilsson
Bästa låtarna: "Song of winter", "Christmas time is here", "Broken promise land", "A change is gonna come" och "Christmas lullaby"
Plats: Stiga Sports Arena Eskilstuna
Ärligt talat har jag tappat räkningen på hur många julkonserter jag har sett med Weeping Willows. Varför jag inte tröttnar är att bandet hela tiden förnyar sig och hittar nya samarbeten. Samtidigt kan man alltid lita på att få något av det bästa, oavsett om det gäller låtval och framförande.
Den här gången har Weeping Willows slagit på stort. Maxad line up på scenen och två timmar med en perfekt curerad låtlista. Vi slipper uppleva Whamageddon, tomteluvor och kitchiga Motowndängor typ "I saw mommy kissing Santa Claus". I stället får vi vemod, eftertanke och dolda pärlor ur jullåtskatten, men även ett par av de allra tyngsta klassikerna, som "När det lider mot jul" och "O helga natt".
När jag sitter i den sjukt obekväma stolen i Stiga Sports Arena – som tyvärr troligen kvalar in som en av Mälardalens tristaste och mest ogästvänliga arenor för julkonserter – känner jag mig ändå som ett upptrissat barn som har sockerkickat på godis och nu vecklar ut omslagspappret på den ena julklappen efter den andra.
I det största paketet finns förstås bandet Weeping Willows – det som stått överst på önskelistan. Som en välsydd och snyggt designad vinterjacka fylld med återvunnet dun av högsta kvalitet med fiffiga och oväntade detaljer som gör att den kommer att värma mig länge.
I de mindre paketen finns blåssektionen, Goran Kajfeš, trumpet och Per Ruskträsk Johansson på saxofoner, klarinett och flöjt. Det är som att få den där ursnygga halsduken jag alltid velat ha, unik i sitt slag av toppkvalitet och som lyfter alla outfits. I en liten ask hittar jag Carolina Wallin Pérez, som medverkar på körsång, piano och slagverk – en cool ring som jag inte visste att jag ville ha.
I tomtens säck finns också stråkkvartetten – som att få en ny utgåva av den där klassiska romanen som jag alltid vill läsa men inte riktigt kommer mig för.
I botten på säcken ligger ett kuvert. I det finner jag Lisa Nilsson, en icke efterfrågad men välkommen sedel av högre valör. Den ska jag sätta sprätt på i baren på trettondagsafton – när jag ska dricka bubbel och skråla med i pampiga anthems, typ "Respect" av Aretha Franklin.
Weeping Willows och Lisa Nilsson levererar helt enkelt en rik, snygg och otroligt varierad föreställning utan att någon gång fastna i klichéer. Det blir bästa möjliga uppladdning inför helgerna. Man kommer i stämning för det som komma skall, utan att redan vara trött på julen och musiken som förknippas med den.
Allt var kanske inte helt perfekt. Man hade till exempel kunnat önska sig lite mindre långa mellansnack och att en gitarrsladd inte skulle ge upp och orsaka störningar i introt till den allra sista och mest känsloladdade sången.
Men samtidigt – live är live – och jag har svårt att tänka mig att en julkonsert kan bli så mycket bättre än så här.