TEATER
William Shakespeares
En midsommarnattsdröm
Manus: Lucas Svensson
Regi: Maria Weisby
Scenografi: Sven Dahlberg
Koreograf: Johanna Lindh
Kompositör: Safoura Safavi
På scenen: Lars Bethke, Ingela Schale Berghagen, Mats Jäderlund, Inès Cherif, Anders Jacob, Thérèse Svensson, Lucas Carlsson, Dag Andersson.
Scen: Teaterladan, Nynäs slott.
Produktion: Scenkonst Sörmland
Spelas vid Nynäs 4-27 augusti. Under hösten turnerar föreställningen i Sörmland med omnejd.
Spjuvern Puck gäckar fortfarande och älvkungen förvänder även fortsatt synen på de inblandade med sin kärleksört. Men dramatikern Lucas Svensson och regissören Marias Weisby vill berätta om något mer än bara spirande kärlek, förvirrande förväxlingar och midsommarnattens dimslöjor. I deras version dyker också muller från 1900-talets mörkaste år upp och paralleller dras till vår egen tid då Europa återigen står på randen till ett storkrig.
Under takbjälkarna i den gamla ladan har en enkel men effektiv scen byggts upp. Inredningen a la 30-tal är rolig att titta på, liksom klänningarna och kostymerna. När några danssteg tas så är det till tidstypisk musik. I midsommarnattens trolska skog ångar dimmorna upp från underjorden.
Det rustas till bröllop på den gamla herrgården och godsherren smider samtidigt planer för sin egen dotters räkning. Hon ska giftas bort med sonen till en framgångsrik industriman. Kanske kan det rädda slottet, vars ekonomi tycks vara på upphällningen. Det är nya tider, det feodala är på nedgång, nya näringar på uppgång.
För underhållningen på bröllopet ska Botten svara, en gammal trotjänare på godset som tänker ta tillfället i akt att framföra några sanningar om över-och underordning, klassamhället och ägandet som roten till krig och förtryck.
Samtidigt antyds att andra krafter ryms på herrgården – vissa sörmländska storgods lär ju ha varit centrum för nazistanhängare under andra världskriget.
Ett vilddjur härjar, en demon som låtsas stå på tjänstehjonens sida men som i själva verket mest värnar om sin egen makt. Inte särskilt mycket fantasi behövs för att sätta nutida namn på det vidundret. Vladimir, kanske?
Ja, allvaret finns där hela tiden, ibland i mer än övermått. För den här midsommarnattsdrömmen vill gärna spänna över hela registret av aktuella frågor.
Flera nya lager, alltså, men huvudpersonerna är desamma som i Williams gamla pjäs och karaktärernas namn är också nu hämtade från det antika Grekland. Möjligen hade 1600-talets engelsmän bättre koll på vad de antika namnen stod för – att Hippolyta var amasonernas drottning är nog numera inte allom bekant. Att kvinnan vid skrivmaskinen ivrar för emancipation och befruktning utan mer än nödvändigt iblandning av män framstår i en annan dager efter en googling på just Hippolyta.
Nåväl, här finns också massor av situationskomik och fina skådespelarinsatser att roa sig med. Älvkungen häller kärleksört i drottningens ögon på det att hon ska bli vansinnigt förälskad i den första bästa hon möter. Det råkar vara en åsna – och hon blir genast mer än lovligt till sig i trasorna alltmedan "Ior" ylar med, trots initial förvåning.
Alla, precis alla, blir kära i helt fel personer, men det vore förstås ingen riktig förväxlingskomedi om inte allt redde ut sig på slutet. Utom hotet över Europa. Som fortfarande hänger över oss.