Drama/Thriller
Titel: Dogborn
Visas på: Bio
I rollerna: Silvana Imam, Philip Oros, Emma Lu
Regi: Isabella Carbonell
Speltid: 84 min
Betyg: 3
Silvana Imams rollfigur "gillar att slåss". Hennes tvillingbror däremot är stum och snäll. Tillsammans är dessa motsatser på desperat jakt efter arbete. När de kommer i kontakt med en man som förklarar att jobbet han kan erbjuda dem "inte är för alla" svarar systern snabbt att de är väldigt flexibla. Vem har inte fläskat på med sina kompetenser och goda personlighetsdrag på en jobbintervju? Addera total utsatthet. Där har vi förutsättningarna för filmens två huvudpersoner.
Vi förstår snabbt att något illa väntar när tvillingarna får mat, dryck och husrum för detta outtalade arbete; samtidigt blir deras tunnelseende vårt och på så sätt begripliggörs deras agerande. Regissören Isabella Carbonell skildrar samhällets ohörda och jobbar mycket med denna bild. Vi har dels den stumma brodern, dels språkbarriären mellan karaktärerna, samt uppmaningen att gå in bakvägen och bränna telefonerna. Skuggsamhället framträder i bokstavlig mening.
Det är svårt att skildra ett bottenlöst mörker utan att falla in i "misärporren", det vill säga vältrandet i andras elände. Men i "Dogborn" antyds bara våldet och övergreppen, vilket absolut är till filmens fördel. Det finns heller inga manipulativa element. Filmen är tvärtom återhållsamt berättad med mycket tystnad som för att låta bilderna sjunka in.
På filmfestivalen i Venedig tilldelades Isabella Carbonell i höstas pris för bästa regissör under 40 år. Det är en välförtjänt utmärkelse då filmen är regisserad med mycket säker hand, och inte minst Silvana Imam övertygar med regissörens hjälp stort som stirrig dagdrivare. Även Philip Oros gör en stark insats som brodern, och deras rörande syskonkärlek är det som bär filmen och stannar kvar längst i minnet. Däremot har jag vissa synpunkter på manuset, närmare bestämt på den väg som filmen väljer att ta i andra halvan. Jag hade önskat att perspektivet mer entydigt var systerns.
Syskonens boss är visserligen något karikatyrartad, men samtidigt skräckinjagande i sin maktposition. Han representerar en människotyp som förstår och utnyttjar att människor tvingas ställa om sin etiska kompass när nöden så kräver. De moralfilosofiska frågeställningar som filmen väcker visar sig vara lika grundläggande som akut relevanta.