Drama
Titel: Linjen
Visas på: Bio
I rollerna: Stéphanie Blanchoud, Valeria Bruni Tedeschi, Elli Spagnolo
Regi: Ursula Meier
Speltid: 101 min
Betyg: 3
Det börjar med ett furiöst slagsmål mellan en mor (Valeria Bruni Tedeschi) och hennes vuxna dotter Margaret (Stéphanie Blanchoud). Slagsmålet är filmat i slow motion och slutar med att mamman faller illa. Hon hamnar på sjukhus medan Margaret blir utslängd i snön av de övriga i familjen. Den omplåstrade Margaret får en myndighetsorder om att inte komma närmare hemmet än 100 meter under tre månader.
Margarets lillasyster Marion (Elli Spagnolo) mäter upp och målar en blå linje på rätt avstånd från huset. Hon ikläder sig rollen som medlare men brottas själv med astma, självsvält och religiösa grubblerier. Det behöver väl knappast sägas att detta handlar om en dysfunktionell familj. Då och då har den kryddats av mammans nya manliga förälskelser. Någon pappa (eller några pappor) till döttrarna syns inte till.
Margaret går till den blå gränslinjen varje dag och man börjar förstå att det inte är första gången som hennes känslor har exploderat. Ett tag ger hon Marion sånglektioner. Men hon går också dit för att träffa den gravida mellansystern Louise (India Hare) och fråga efter mamman. Det är på många sätt hjärtskärande att se en 35-årig kvinna så fast i sin önskan om att få sin mammas erkännande och kärlek. Stéphanie Blanchouds otyglade Margaret har en skörhet bakom våldsamheterna, synlig i en perifer karriär som singer-songwriter och i en avslutad (?) relation med en annan musiker.
I scener mellan modern och de andra systrarna anar man hur narcissistisk och bitter mamman är. När hon fick Margaret som 20-åring fick hon ge upp en karriär som konsertpianist och i stället ge pianolektioner. Här finns ett släktskap med Ingmar Bergmans "Höstsonaten" (1978) om konsertpianistmamman (Ingrid Bergman) och hennes försummade vuxna döttrar (Lena Nyman och Liv Ullmann). Bergmans film är ett giftigt och ordrikt kammarspel. "Linjen" däremot utespelar sig utanför hemmet och är dialogfattig. I stället är den fysiskt explosiv. Kvinnornas våldsamma slagsmål känns dock konstruerade. Och de konkreta orsakerna till det inledande handgemänget får vi bara luddiga aningar om. Men längtan efter en förälders erkännande ter sig dock allmängiltig och skådespeleriet, främst mellan systrarna, är alltigenom fint.