Konsert
Verk av Johannes Brahms: Symfoni No 3 och Pianokonsert No 2.
Eskilstuna Symfoniorkester
Dirigent: Bosse Johansson
Solist: Mats Widlund (piano)
Längd: 2 tim, 5 min inkl. paus
Konserthallen, Eskilstuna
Brahms trea är kanske 1800-talets bästa symfoni, åtminstone är det min favorit. Ända sen jag var arton bast och cyklade ner till Experts radio och tv-butik på Storgatan i Strängnäs och fick syn på den där LP-skivan med Leonard Bernstein på omslaget till Deutsche Grammophons inspelning av trean, där den legendariske vithårige dirigenten i svettvåt utstyrsel och fläktande taktpinne med hög precision tog sig igenom mästerverket. Redan då blev jag intresserad. Men skivan var för dyr, jag fick köpa lågprisutgåvan Meisterwerke der Klassik som jag har kvar än i dag.
Bernsteins löftesrika yvighet infriade verkligen förväntningarna för 30 år sen. Det gör också Eskilstuna Symfoniorkester under lördagens konsert där symfonins mäktiga anslag ger mig gåshud redan från den första magsugande stråkexplosionen. Och Bosse Johanssons dirigerande accentuerar själva rörelsen i musiken med hälvrickande och minspäckad entusiasm då han skyfflar ihop den 70-hövdade orkestern till silverskimrande samklang.
Trean kallas ofta för Vårsymfonin och sällan har väl den knoppande årstiden gestaltats så rejält som med detta stycke.
För kvällen är orkestern dessutom uppstagad med ytterligare 20 musiker från tyska Erlanger Kammerorchester vilket inte gör saken sämre.
Första satsen Allegro con brio är naturligtvis bäst med sitt böljande temperament, sin mäktighet som nästan blickar framåt mot dramatisk stumfilmsmusik där pampigt dånande stråkvirvlar samsas med hela den tyska romantikens väldiga vemod. I fjärde satsen löper allt samman till ett enda praktverk, vemodet, sakligheten, det lyriskt färgskimrande och de våldsamma utbrotten som för tanken till de stora ryssarna.
Kort, kompakt och elegant, kan man sammanfatta.
Efter kaffe och bulle i pausen är det dags för blod. För då flödar blodet över tangenterna på flygeln när solisten Mats Widlund smashar tumnageln redan under första satsen och Brahms andra pianokonsert färgas röd då han smärtfyllt hamrar klaviaturen med rödbrusig inlevelse.
Varje ton, varje klink, varje ackord får oss i publiken att sympatisera med honom.
Widlund – till vardags professor vid Kungliga Musikhögskolan – har i sista stund hoppat in för solisten Peter Friis Johansson som skadat handen på en cykeltur. En vecka har han haft på sig. Men det är inte första gången han spelar detta stycke, det var även hans debut som ung pianist 1982. Men 40 år kan sprida mycket rost i maskineriet. Dock inte i det här fallet.
Widlund kelar fint med orkestern, brister ut i egna språng och så knäcks den där nageln. Sårtejp åker fram, den orange rullen blir stående på Steinwayen hela konserten, dirigenten torkar blod på tangenterna. Och då har Widlund ändå den krävande fjärde satsen att se fram emot, men sen är det ju slut. Det tejpas och torkas blod i varje satspaus. Både publiken och orkestern tycks hålla andan.
Faktiskt är det första gången jag ser en pianist bokstavligen lira så fingrarna blöder. Onekligen sätter det lite piff på konserten.
Men i mål kommer Mats Widlund, likt en rödrosig Vasaloppsåkare med mjölksyra, men ändå ser han förvånansvärt fräsch ut efteråt och bjussar till och med på ett extranummer.
– Jag hoppas ni hade lite extra dramatik, nu behöver jag snart en blodtransfusion, deklamerade han tacksamt.
Och jo, nog bjöd Mats Widlund på alldeles utmärkt dramatik denna lördagskväll. Det tackar vi för.
Heroiskt, må man säga.