Sophie Zelmani och hennes musiker bjöd in till en helskön kväll mitt i veckan.
Konsert
Sophie Zelmani
Med: Lars Halapi, Thomas Axelsson och Peter Korhonen
Plats: Thomas Arena teater, Strängnäs
Eller låtit oss slå oss ned runt en värmande lägereld i skogen. Liksom för att få oss att komma ihåg hur avgörande våra sång- och musikbarder är för att vi ska palla att fortsätta knalla runt några varv till i jämmerdalen. Ja, ni fattar, det är en energiinfusion av Guds nåde att en kväll mitt i veckan få avnjuta livs levande musik med Sophie Zelmani vid sångmikrofonen och tre fantastiska instrumentalister på gitarr, bas, klaviatur och trummor.
Som singer/songwriter jobbar Sophie Zelmani i samma tradition som storheter som Bob Dylan, Leonard Cohen och Joan Baez. Men hennes vemodiga berättande påminner även om svenska fenomen som Lars Winnerbäck och Mikael Wiehe, förutom då att hon genomgående skriver och sjunger på engelska. Tänker under kvällen att om Zelmani istället valt svenskan så hade hon utan tvekan varit minst i jämnhöjd med Winnerbäck – så bra är hon. Å andra sidan har hennes sånger nått ut internationellt, även om hon själv, på typiskt kvinnligt manér, påstår att hon just aldrig varit någon hitmakare. Därför kan det ju vara på sin plats att påminna om att hon före pandemin turnerade i Kina och att den kinesiska sångerskan Faye Wong gjort en cover på hennes ”Going Home” – framförd på mandarin.
Zelmanis producent Lars Halapi, som står för njutbart gitarrlirande, understryker att Zelmanis låtskatt är hur omfattande som helst: 160 låtar finns utgivna på 13 skivor. När hon kliver in i studion för att spela in brukar han fråga om materialet: "Är det sorgligt – eller möjligen jättesorgligt?"
Sophie Zelmani säger sig ha skaffat rejält med stoff till sina, som sagt var, ofta sorgliga låtar om det eviga ämnet kärlek genom att inte vara så särdeles bra på den disciplinen i praktiken.
– Den enda kärlek som hållit år ut och år in är egentligen den till de här tre musikerna.
Förresten, det där ryktet om Zelmani som tystlåten och blyg ger inte mycket syn för sägen. Mellansnacket är avslappnat utan någon känsla av att det skulle rulla på rutin. Och hur många artister skulle våga avbryta en stund för att gå på toa? Sånt är vi inte bortskämda med även om det förstås måste vara en grej som spökar under varenda konsert...
En helskön kväll i oktobermörkret!