Timbukti-bandet Damn lirar på gamla instrument och interagerar på scenen.
Musikal
"Cabaret"
Regi: Farnaz Arbabi.
På scenen: Jonas Malmsjö, Ana Gil de Melo Nascimento, Marie Richardson m fl.
Musiker:Timbuktubandet Damn
Dramatens stora scen, Stockholm
Dramaten bär syn för sägen och inleder post corona-säsongen med en rivstart. ”Cabaret” är första premiären sedan restriktionerna hävdes. Och det är inte utan att det känns lite dekadent att sitta i ett fullsatt publikhav efter nästan två år med avståndstänk.
Men när bacillskräcken väl har lagt sig är det – alldeles, alldeles underbart. För det är stor fest när nationalscenen tar sig an Joe Masteroff och Jon Kanders Broadwaymusikal som blev till succéfilm med Liza Minelli som Sally Bowles. Storyn bygger på Christopher Isherwoods bok "Farväl till Berlin", en skildring av åren före Hitlers maktövertagande, samma tidsperiod som i SVT-aktuella serien "Babylon Berlin".
Första världskriget och Spanska sjukan är över, det finns all anledning att fira. Men under ytan växer ett annat hot.
Det första publiken knockas av är scenografin, dominerad av en jättelik döskalle. Nästa golvning står Jonas Malmsjö för. Ut ur kraniet kliver han för att hålla i trådarna på nattklubben Kit Kat där Ana Gils Sally Bowles är huvudattraktion och inga tabun existerar.
Med pumpad bringa leder Malmsjö sedan både klubb och publik genom kvällen. Och han vet att spela på hela registret, från förvånad förtjusning till stort obehag. Visst är han en domptör, men också en räddhågad medlöpare ska det visa sig i andra akten. Som inleds med en genial illustration av Hitlers mannar som uppblåsbara Barbaror...
Sången, dansen och musiken bär föreställningen, det är ju trots allt en gammal musikal, men undertonen som pekar mot vår egen tid och den originella scenbilden gör den till något nytt, trots att man tröskat Minelli-filmen åtskilliga gånger. Svastikan har blivit väderkvarnsvingar av typ Moulin Rouge och dödskallens tandrad en effektfull ridå. Sally Bowles påfågeltiara är av modell 3XL och färgtonerna skimrar i grönt. Det är vackert, allvarligt, roligt och burleskt i en salig blandning. Och så musiken, förstås. Damns dåtida sound på gamla instrument understryker atmosfären av oviss framtid.
Jonas Malmsjös konferencier spelar på hela registret.
"Det är knappt man tror att man är på Dramaten" kommenterade någon. Nej, har Kungliga Dramatiska någonsin tidigare satt upp en hejdundrande musikal? Oklart. Hur som helst lär det få utsvulten karantänpublik att strömma till.