Till slut står hela publiken upp i pulpeterna och försöker sig på "Daniels jojk" tillsammans med Jon Henrik Fjällgren.
Konsert
Jon Henrik Fjällgren
Musiker: Oscar Hagsten, Christoffer Nordenström, Fredrik Jangdin, Simon Stenström och Tobias Lundgren
Plats: Tallåsaulan, Katrineholm
För när Jon Henrik Fjällgren drar ut på turné är det med ett tydligt kärleksbudskap i bagaget. Jojken är hans verktyg, evangeliet att vi ska ta hand om djur, natur och medmänniskor. Och lysa varandras väg genom det stora mörker som livet ibland kan vara. Att det är kärlek det handlar om understryker han genom att inför akt två byta från samedräkt till rött från topp till tå.
Eftersom de flesta av oss i den fullsatta publiken – åldrar 0 till 100 – med största sannolikhet inte förstår samiska berättar han vad varje jojk handlar om. Vi får höra om den lilla renkalven som snabbt måste lära sig att stå och gå för att hinna undan rovdjuren, om vindens framfart på fjället och om hur tacksam han är för sina två mammor. Hon som födde honom och hon som letade upp honom i Columbia och tog honom till Sverige. Och så dansar han en liten försiktig dans till båda morsornas ära.
Han talar också lyriskt om förväntningarna och flirtandet på en plats med namnet Ankarede. När man går hem och googlar visar sig Ankarede vara den enda samiska kyrkstad i Jämtland som fortfarande är i bruk. Se där fick man sig även en smula kulturhistoria till livs.
Publiken tände ljus, eller iallafall sina mobiltelefoner, för Jon Henrik Fjällgrens skull.
Men allra häftigast är ändå när han sätter sig in i varghonans situation, hon som spanar ut över renhjorden med en liten valp vid sin sida. Hon vet att hon måste skaffa mat – och att det betyder en jakt på liv och död. I inledningen jojkar Jon Henrik till egen akustisk gitarr, och inget ont om rockkompet (det kunde förresten ha skruvats ned lite till förmån för Jon Henriks fina röst) men det är den ensamma vargen som fastnar.
Sorgen över hunden som nyligen dog förvandlas glädjens jojk och han tänker sig att vovven numera ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att hänga på fjället tillsammans med renarna.
Jojk och elgitarrer sida vid sida.
Till slut står hela publiken upp i pulpeterna och försöker sig på "Daniels jojk". Alltmedan tårar rinner nedför kinder både här och där. Det finns ett sug och en dragningskraft i Jon Henriks till synes sårbara väsen och hans poetiska tal om naturen, kärleken och livet som helt uppenbart aktiverar något nedfruset och glömt i våra sekulariserade själar.
Jon Henrik Fjällgren bytte från samedräkt till rött för att understryka sitt kärleksbudskap.