En konsert, inramad av Mozarts Figaroouvertyr och Rossinis Barberarouvertyr och som bjöd på arior ur operaverk av Verdi, Händel, Wagner, Bizet, Rossini och Donizetti med smärre inhopp i form av ett kortare orkesterstycke av Prokofieff och sången Anthem ur musikalen Chess tog formen av en briljant konsertsuccé.
Dock – en personlig tyckarkommentar – inom operaavdelningen saknades musik av Puccini.
Katarina Karnéus är tveklöst en av vår tids stora operastjärnor, där hennes timbre och formidabla teknik ger lyssnaren upplevelsen av en högst deliciös operaartist. Hennes virtuositet i arior av Rossini och Donizetti tillhör det där eklatant euforiska man som lyssnare sällan får uppleva!
Karl-Magnus Fredrikssons voluminösa baryton, imponerande kraftfull och kusligt mörkmelerad och precis exakt i uttrycket kommer väl fram genom den fashionabla diktionen!
Dirigenten Katarina Andreasson ser och hör vi gärna igen: här har vi en orkesterdomptör som besitter en behagfull, energisk och härligt plastisk slagteknik som gör henne till en idealisk orkesterledare med tydlighet i alla intrikata teckenangivelser till musikerna.
Därtill bjöd hon med orkestern på högst välgenomtänkta tempi och fraseringar i samtliga förekommande stycken som spelades!
Orkestern levererade som väntat en lika följsam som habilt klingande ackompanjemangssats. En extra eloge ges till att ha en riktig harpa i orkestern och ingen syntersättare som ofta förekommer.
Dock – orkestern borde ha fått ett solonummer för att visa upp orkesterns härliga bredd och mångkunnighet.
Godbitar att nämna?
Tja, Katarina Karnéus tolkningar av Carmenarior och Karl-Magnus Fredrikssons makalöst fina tolkning av Wagners Sång till aftonstjärnan bör nog nämnas som några av konsertens absoluta briljant glimrande guldavsnitt.
Publiken uppskattade tveklöst slutnumret – duetten " Minns du den än" ur Kalmans Czardasfusrtinnan, där solisterna i sluttakterna i dennakända vals inte bara sjöng utan också dansade denna vemodiga tidlösa operettvals till publikens formidabla förtjusning!